Ändå döda
Det sägs att det i länder där man haft dödstraff automatiskt har blivit benådad om man överlevt avrättningsförsöket. Detta är dock en myt, och sådana paragrafer har inte funnits. Det visar bland annat flera sentida exempel från USA. Däribland ett under senare år mycket uppmärksammat fall med Rommel Brown. Han dömdes till dödsstraff för att 1984 ha mördat och våldtagit. Avrättningen skulle ske år 2009 med giftinjektion men bödeln, ett medicinskt team, lyckades inte hitta någon ven att sticka nålen i. Detta trots nitiska försök under 2,5 timmar och många stick, vilka han själv beskrev stack honom i skelettet och grävde i hans muskler. Hans advokater krävde att dödsdomen skulle hävas på grund av den grymma bestraffning Rommel utsatts för under försöket. Trots det har han fått en nytt dödsdatum: juni 2020.
I Ryssland skedde år 1825 det så kallade Dekabristupproret, ett misslyckat försök till en revolution. Efter en del rättsliga turer dömdes till slut fem personer till dödsstraff genom hängning. Märkligt nog gick repet av när tre av dem hängdes: Sergej Muravjov-Apostol, Pjotr Kachovskij och Kondratij Rylejev. Den sistnämnda sägs ha sagt ”Olyckliga land, där man inte vet hur man organiserar konspirationer, inte kan döma människor rätt och inte ens vet hur man ska hänga dem.” Bödeln fick hämta nya rep och vid nästa försök dog de alla tre. En annan ryss, Timofey Mikhaylov, som anklagades vara delaktig i mordet på tsar Alexander II, behövde hängas tre gånger på grund av att repet brast. Även vid det tredje försöket hade repet brustit om det inte vore för att bödeln snabbt förstärkte det med ytterligare en snara. Vid det laget hade publiken börjat kräva att han skulle benådas.
Gudomlig inblandning
Det var nämligen inte helt ovanligt att misslyckade avrättningsförsök sågs som en gudomlig inblandning. Det var helt enkelt Gud som visade myndigheterna att de höll på att göra ett misstag och döda en oskyldig. Många har också vänt sig mot vidare försök efter misslyckanden eftersom de menar att den dömda i sådana fall straffas två gånger. Den psykiska stressen från det första försöket skulle alltså vara straff nog.
Berättelser om personer som har överlevt sin egen avrättning finns från många skilda tider. Det sägs att en Inetta de Balsham på 1200-talet hängde i en snara i tre dagar innan hon togs ned. Trots detta levde hon. När Henrik III hörde om detta ska han ha benådat henne. En annan historia handlar om en man i Schweiz på 1600-talet. Han ska ha blivit hängd 13 gånger utan att dö. En förklaring till att han överlevde sägs ha varit att hans luftstrupe blivit förhårdnad av en sjukdom.
Vaknade på dissekeringsbordet
Även fallet med Anna Green i Oxford blev under sin samtid mycket omtalad. Hon blev dömd till dödsstraff för att ha dödat sitt barn. Hon ska ha blivit gravid efter en våldtäkt och troligtvis överlevde inte barnet förlossningen. Trots det hängdes hon i december 1650. Hon hängde i snaran i en halvtimme, samtidigt som några av hennes vänner bland annat drog i hennes ben för att göra pinan kortare. Hennes kropp överlämnades därefter till läkare som skulle dissekera henne. När kistan med kroppen öppnades kunde de höra henne andas. Därför började de genast att försöka återuppliva henne, bland annat genom åderlåtning. Efter 12 timmar kunde hon prata och efter en månad var hon i princip helt återställd. Eftersom man ansåg att Gud hade skonat hennes liv gjorde också myndigheterna det. Hon släpptes fri, gifte sig, fick flera barn och levde i ytterligare 15 år.
Riktigt samma tur hade inte Ewan Macdonald i Newcastle år 1752. Han dömdes till dödsstraff för ett urartat pubslagsmål, där en person blev huggen till döds. Efter att ha blivit hängd skulle hans kropp bli dissekerad inför publik. När kirurgerna gick in i salen för att påbörja arbetet mötte de en levande Macdonald, som var tillräckligt återställd för att kunna sätta sig upp. Men en av kirurgerna tog tag i en träklubba och slog Macdonald i huvudet och lyckades på så sätt avsluta bödelns arbete. Efter det kunde dissekeringen påbörjas.
Männen de inte kunde hänga
En annan överlevare var Joseph Samuel, dömd till dödsstraff för ett rån och mord på en polisman. Även om det inte fanns några direkta bevis för att han hade mördat polisen fördes Samuel till galgen utanför Sydney år 1803. Han stod på en vagn som drogs undan hans fötter, men repet runt hans hals brast. Han tvingades genast upp och bödeln ordnade med en ny snara. Denna gång gled snaran av hans hals så att fötterna slog i marken. Bödeln skyndade sig återigen att sätta på en snara och återigen drogs vagnen under Samuels fötter bort. Repet brast då ytterligare en gång. Vid det laget började det bli oroligt i publiken och många krävde att avrättningsförsöken skulle stoppas. Man kallade därför på guvernören, som kom till platsen och avbröt avrättningen. Samuels straff blev förändradet till livstid, men några år senare dog han under ett rymningsförsök.
Ett liknande öde drabbade John ”Babbacombe” Lee drygt 80 år senare. Även han anklagades och dömdes för mord, och även han skulle avrättas genom hängning. Det skulle ske i ett fängelse i Devon, England. Luckan som han skulle falla genom hade blivit testad innan och fungerade då som den skulle. Men när Lee stod där uppe ville den inte öppna sig. De undersökte luckan, som fungerade, och ställde dit honom igen. Men inte heller då öppnade den sig. Även det tredje försöket misslyckades, och därför stoppades avrättningen och myndigheterna omvandlade straffet till livstids fängelse. Efter 22 år i fängelse släpptes han till slut fri.
På Karlstens fästning
Misslyckade avrättningar har också skett i Sverige. Ett omtalat sådant fall handlar om Johannes Bramberg, fånge på Karlstens fästning i Marstrand. Han blev ertappad med att förfalska sedlar och dömdes därför till dödsstraff. Bödel var Carl Gustaf Beckius och straffet skulle verkställas år 1830 genom hängning på Galgholmen, utanför fästningen. När Bramberg föll genom luckan gick dock repet av och han landade därför på marken nedanför. Han blev bortförd för att få vård medan de närvarande diskuterade hur de skulle gå vidare. Man kom fram till att Bramberg åter skulle hängas, men bödeln ville inte förrän han fått ett bättre rep. Efter det ska också en läkare ha stoppat vidare försök eftersom den dödsdömde mådde så psykiskt dåligt sedan den första gången.
Bramberg fick sedan sitt dödstraff omvandlat till livstids fängelse. Men det dröjde bara ett och halv år innan han tog livet av sig. Man hittade honom hängande i ett valv – i ett rep som uppenbarligen hade hållit.
