Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Sara Baartmans liv och efterliv

13 september, 2019
Bloggen | Butiken | 0 varor
Sara Baartman har i dag blivit en symbol som representerar de övergrepp som européer utsatt afrikaner för. 1810 flyttade hon från Sydafrika till England, för att där ställas ut mot betalning. Men inte ens när hon dog fem år senare fick hon vara i fred. Bevarade delar av hennes kropp ställdes då ut på museum.

Uppvisning mot betalning

Speciellt mycket är inte känt om Sara Baartmans tidigaste liv. Hon föddes i Camdeboo i Sydafrika på 1770-talet och tillhörde ursprungsfolket Khoikhoi. Efter att hennes föräldrar dog tog en Pieter Cesars med henne till Kapstaden. Så småningom kom hon där att arbeta hos dennes bror, Hendrik Cesars. Brödernas ättlingar hade blivit tillfångatagna och förda till Sydafrika för att arbeta som slavar, men själva var de fria. Sara hade också ett förhållande med en holländsk militär under ett par år. Med honom fick hon ett barn som dog tidigt. Hon fick ytterligare två barn under tiden i Kapstaden, men ingen överlevde spädåldern.

En av många européer som besökte Kapstaden vid den här tiden var den skotske läkaren Alexander Dunlop. När han fick syn på Sara blev han genast intresserad. Tanken var att ta med henne till England och där tjäna en hacka på att visa upp henne mot betalning. Snart gick också resan dit, och med följde utöver Sara även Hendrik Cesars.

Kommenderad som ett djur

Sällskapet kom till London 1810. Strax efter det blev Sara utställd till allmänhetens beskådan, åtminstone de som hade råd att betala 2 shilling för sin underhållnings skull, på Piccadilly 225.

Vid den här tiden fanns ett stort intresse för exotiska objekt från andra länder. Människor i de europeiska städerna betalade gärna pengar för att se vilda, levande djur, men även levande människor från exotiska platser, såsom samer, indianer och sanfolk. Gränsen mellan djur och människor som blev utställda kunde vara flytande, både hur de ställdes ut och hur de blev behandlade. Dessutom var intresset för det fysiskt avvikande stort, och personer som var ovanligt stora, små, smala, tjocka, vackra och fula kunde också bli uppvisade mot pengar.

Utställningsplansch med texten: "Just arrived from London ... the Hottentot Venus.
Plansch inför utställningen (foto: Wellcome Collections, CC BY 4.0)

Alexander Dunlop anordnade tillställningen medan Hendrik Cesar var med på scenen, som Saras skötare. Som sådan kommenderade han henne som om hon vore ett djur. När hon uppträdde i London blev hon klädd i kläder som skulle påminna om hennes ursprung. Detta var tänkt att skapa en bild av henne som exotisk och naturlig, direkt tagen från miljön där hon levt. I själva verket hade hon levt i en stor stad i ett och ett halvt decennium. Hennes vanliga kläder påminde säkerligen mycket mer om engelsmännens egna än de hon fick ha på scen. Dessutom hade hon en åtsittande klänning som skulle ge sken av att hon var naken, och därför framhöll hennes kropps former. För den som ville gick det också att röra vid henne eller peta på henne med en käpp.

Hottentot Venus

Namnet som hon fick i utställningen var Hottentot Venus. Hottentot var det rasistiska tillmälet som användes i Europa för Khoikhoi. Termen började användas av holländare och enligt en teori ska det syfta på stammande, eftersom de använde klickljud i sitt språk. Venus-delen av namnet hade att göra med hennes speciella kroppsform. Hon hade nämligen så kallad steatopygi, ett genetiskt anlag att ansamla fett på låren och rumpan. Detta var också något som hennes utställare särskilt framhöll, vilket de menade speciellt tilltalade hennes landsmän.

Vid sidan av den allmänna fascinationen kom också klagomål, inte minst från de som var emot slaveriet. De försökte å Sara Baartmans vägnar stoppa uppvisningarna genom domstol och hävde där att framträdandena skedde mot hennes vilja. Domstolen valde dock att låta uppvisningarna fortsätta. Hendrik Cesar argumenterade att om irländska jättar får ställa ut sig själva, så borde också Sara få det. Dessutom kunde han visa upp ett kontrakt mellan Alexander Dunlop och Sara Baartman, som visade att hon var där av egen fri vilja. Kontraktet kan dock ha blivit skrivet först inför rättegången och det är långt ifrån säkert att Sara Baartman själv fick se det. Konflikten kom att bli mycket omtalad och ledde till att uppvisningen blev betydligt mer uppmärksammad än den säkert annars hade blivit.

I vetenskapens namn

I samband med konflikten lämnade Hendrik Cesar utställningen och något år senare dog Alexander Dunlop. Under några år blev Sara Baartman uppvisad mot betalning på flera olika orter i England och Irland. 1814 blev flyttade hon till Frankrike, men levde där i misär. I Paris tog en djurtränare, S. Réaux, över ansvaret för att visa upp Sara, och han behandlade henne också som mer eller mindre ett djur. I 18 månader blev hon uppvisad i palatset Palais-Royal i Paris.

I Paris fick vetenskapsmän upp ögonen för henne, och speciellt zoologen George Cuvier på Frankrikes naturhistoriska riksmuseum. Han lyckades få till en undersökning av henne, men fick inte igenom sin vilja att undersöka hennes genitalier, för att testa sin rasistiska teori om att de skulle vara mer aplika än västerländska dito.

Efter att Napoleon förlorat vid Waterloo kom tiderna att bli hårda i Frankrike, vilket också Sara Baartman fick uppleva. I slutet av 1815 dog hon, kanske i smittkoppor eller lunginflammation.

Bevarade kroppsdelar

Eftersom man ansåg att hennes kropp hade höga vetenskapliga värden fick George Cuvier tillstånd att dissikera den. I sin rapport talar han väl om vissa av hennes drag, och högst rasistiskt om andra som han liknade vid apors. Speciellt stor plats i sin rapport ägnade han åt hennes genitalier, som han inte hade fått undersöka när hon var i livet. Efter det lät han göra flera avgjutningar av hennes kropp och bevara hennes hjärna och genitalier samt kokade rent skelettet.

De bevarade kroppsdelarna blev sedan utställda på Muséum d’histoire naturelle d’Angers. 1827 blev skallen stulen, men efter några månader återkom den till museet, tack vare att en anonym person lämnade in den. När Människans museum i Paris öppnade 1937 flyttades hennes kroppsdelar dit och var utställda där i flera decennier. Med tiden blev dock kritiken allt hårdare, främst från feminister som inte gillade hur utställningen framställde kvinnor. 1974 flyttade man hennes skelett till ett magasin och två år senare även avgjutningen.

Slutlig vila

Samtidigt började allt högre röster höras från personer som tyckte att Sara Baartmans kropp skulle återbördas till Sydafrika. På 1990-talet kom också formella krav från det sydafrikanska styret men i Frankrike var man till en början skeptisk. Museet ville det inte. Man argumenterade med att man inte visste vilka möjligheter vetenskapen i framtiden skulle kunna ge oss. Om man lämnade tillbaka kroppen skulle den för alltid vara förlorad för att genomföra vetenskapliga experiment på i framtiden. Detta kan te sig aningen absurt, för med en sådan argumentation skulle man ju aldrig kunna göra sig av med ett enda föremål. Nåde den som dammsuger i museigångarna, för vem vet vilken fantastisk kunskap som kan ligga dold i ett enda dammkorn.

Efter långa diskussioner kom man ändå fram till att kvarlevorna kunde återlämnas till Sydafrika. Det skedde i april 2002 och några månader senare blev Sara Baartman begravd i kuststaden Hankey. Flera tusen personer deltog vid begravningen.

Graven där Sara Baartman är begravd
Sara Bartmans grav i Hankey, Sydafrika (foto: NJR ZA, Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0)

Redan när hon levde blev hon en symbol för det västerländska förtrycket av människor från andra delar av världen. Och hon har fortsatt att användas som en symbol för kolonialismens och sexismens övergrepp. Inte minst i Sydafrika har hon fått en ikonstatus, som en representant för mycket av det hemska i landets historia utfört av västerlänningar. Däribland slaveri och våld, inte sällan sexuellt samt objektifierande, sexualiserande och förminskande av mörkhyade och deras kroppar.

Läs mer:
Susan Friths artikeln ”Searching for Sara Baartman” i Johns Hopkins Magazine (2009)
Sadiah Qureshis artikel ”Displaying Sara Baartman, the ‘Hottentot Venus’” i History of Science, vol. 42 (2004)

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej