Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Den helige Galileo Galilei

26 april, 2019
Bloggen | Butiken | 0 varor
Galileo Galilei är en av vetenskapshistoriens mest framstående personer. Inte minst kom han att bli symbol för kampen mellan den religiösa tron och det vetenskapliga, fria tänkandet genom den konflikt han hade med kyrkan om universums ordning. Men historien är komplex. Trots att han själv var troende blev han snart efter sin död något av ett sekulärt helgon. Samtidigt vördas han på ett av de mest typiskt katolska sätten: delar av hans kropp är utställda som reliker.

Universums centrum

1609 hörde Galileo Galilei talas om en ny uppfinning. Med hjälp av två linser lyckades två nederländska optiker att konstruera en apparat som kunde förstora avlägsna föremål: en kikare. Galilei började genast själva att utveckla uppfinningen och när han lyckats få förstoringen än starkare vände han den mot rymden. Detta blev starten för en rad upptäckter, såsom fläckar på solen, jupiters månar, månens skrovliga yta och Saturnus ringar. Med tiden kom också hans rymdstudier att innebära problem. Det han såg i rymden gjorde honom allt mer övertygad om att Copernicus hade haft rätt flera decennier tidigare. Det var jorden som snurrade runt solen och inte tvärt om.

Problemet med denna syn var dock att den katolska kyrkan hade en annan uppfattning. Bland annat på grund av omnämnanden i Bibeln var de nämligen övertygade om att solen snurrade runt jorden. I Josua (10:12) står det att Herren sa: ”Sol, stå stilla i Givon”. För att solen skulle kunna stanna behövde den ju röra på sig, vilket alltså indirekt motsade Copernicus idéer. I Psaltaren (93:1) står det också: ”Världen står fast, den kan inte rubbas”. Viktigare än några obskyra, tvetydiga citat i Bibeln var dock en gammal tradition av synen på jorden som alltings centrum. Denna tradition hade varit framträdande redan under antiken, innan kristendomen fanns.

Påvens argument

Det var också detta som Galileo Galilei hävdade, att det egentligen inte fanns någon koppling mellan den kristna tron och idén om universums mitt. Inom Vatikanen hade han flera vetenskapsintresserade vänner, varav några var högt uppsatta inom kyrkan. Däribland fanns påve Urban VIII. Det blev inte heller några stora konflikter med dem, så länge Galilei höll låg profil och framhöll att hans teori var en av många. Konflikt blev det däremot när Galilei publicerade sin bok Dialog om de två världssystemen.

Kopparstick som visar tre män diskutera
Tre män diskuterar relationen mellan solen och jorden, titelsida i Dialog om de två världssystemen (public domain)

Vatikanen hade gett Galilei tillstånd att publicera boken, så länge han framhöll att idén om att jorden inte var universums mitt endast var en hypotes. Ett av påvens favoritargument var nämligen att man aldrig kunde veta säkert. Eftersom Gud var allsmäktig kunde han ha skapat världen hur han ville, också en där jorden stod stilla men bevisen pekade på motsatsen. Detta var också ett argument som påven ville att Galilei skulle ha med i boken.

Inför inkvisitionen

För att undgå kritik valde Galilei att skriva sin bok som en dialog mellan tre män, som diskuterade och argumenterade för de olika sätten att se på universum. En av dem argumenterade för att jorden rörde sig kring solen, en var en opartisk betraktare och en argumenterade liksom kyrkan för att jorden stod stilla. Den sistnämnda fick namnet Simplicio och hans argument mötte delvis hård kritik och sarkasm. Därmed uppfattade många att Galilei hade en tydlig ståndpunkt i diskussionen.

Läget blev mer komplicerat av de konflikter i Europa som levde kvar sedan reformationen och som vid tiden hade övergått i Trettioåriga kriget. Påven hade stora krav på sig att visa handlingskraft mot protestantismen och andra hot mot den katolska världsbilden. Kriget gjorde att det dröjde innan han hann läsa Galileis bok. När han väl gjorde det och såg att hans ord lagts i munnen på karaktären Simplicio kände han sig lurad av sin vän och ställde honom inför inkvisitionen.

Galilei blev tvingad att ta avstånd från sitt verk. Trots att han gjorde det såg påven till så att Galilei blev dömd till livstids husarrest och aldrig mer kunde arbeta med astronomi. När Galilei avsvurit sig från sin teorin ska han enligt en legend tyst ha sagt ”Och ändå rör hon sig”. Men det är sannolikt en legend utan sanning.

Martyrskap

Galileo Galilei var en centralfigur i den moderna naturvetenskapens genombrott under 1600-talet. Med tanke på hans förehavanden med kyrkan har han också blivit en viktig symbol för idén om den stora konflikten mellan naturvetenskap och kristendom; hur han offrades på trons altare, som en martyr för det fria tänkandet. Vare sig Galilei eller kyrkan var dock främmande inför tanken att kombinera läsning av Bibeln med naturvetenskaplig forskning. De tänkte sig att man kunde nå kunskap om Guds skapelse genom båda. Istället för att vara en egentlig uppgörelse mellan tro och vetande bestod kanske konflikten främst i olika sätt att se på skriften och vetenskapen. Att detta fick så stora konsekvenser berodde i sin tur på det rådande politiska läget.

På senare år har Galilei också fått en form av upprättelse från Vatikanen. 1992 deklarerade påve Johannes Paulus II officiellt att Galileo Galilei hade rätt och att inkvisitionen dömt fel.

Hur som helst är ordet martyr intressant att använda om Galilei. Det för onekligen tankarna till kristna helgon, de som dog för sin orubbliga tro på Gud i en omvärld där detta blev hårt straffat. Men analogin mellan Galileo Galilei, hjälten för den sekulära naturvetenskapen, och de religiösa helgonen stannar inte där.

Lärjungens mödor

Ännu i husarrest dog Galileo Galilei 1642 i sitt hus, som låg i närheten av Florens. I enlighet med hans testamente blev han begravd i basilikan Santa Croce i Florens. Eftersom han blivit dömd för misstänkt kätteri ville de anhöriga hålla en låg profil för att inte begravningen i kyrkan helt skulle bli förbjuden. Därför höll man ingen stor ceremoni och kista blev placerad i ett litet avsides placerat rum.

En av hans närmaste lärljungar, Vincenzo Viviani, bestämde sig dock tidigt för att detta inte dög åt det stora geniet. Han skulle ha ett riktigt monument rest över sig i kyrkan, mitt emot en av Florens andra mästare, Michelangelo. Ett argument för att sammanföra de två var att Galileo Galilei föddes exakt samtidigt som Michelangelo dog, vilket gav de två männen en märklig koppling till varandra. I själva verket skilde det tre dagar mellan händelserna.

Vincenzo Viviani var inte ens 20 år när Galilei dog och han ägnade sedan resten av sitt liv åt mästarens arv, vid sidan av en egen framgångsrik karriär inom vetenskapen. Han gav ut böcker, spred Galilei läror och försökte återskapa hans rykte som en stor vetenskapsman efter schismen med kyrkan. Därmed framställde han Galilei som en sann kristen hjälte, och kallade honom också helig. När han dog, över 60 år efter sin mästare, hade han ännu inte lyckats få till något begravningsmonument. Galilei låg kvar på den plats där han blivit begravd.

Heliga reliker

Närmare 100 år efter Galileo Galileis död flyttades till slut hans kropp till ett nytt monument. Trots att mycket förändrats både inom och utom kyrkan var det fortfarande inte helt okontroversiellt och inga högre kyrkliga representanter deltog vid ceremonin.

I samband med flytten undersökte man Galileis kropp och kunde konstatera att den var i dåligt skick. Den bäst bevarade delen var hans högerhand. Detta uppfattade en del som ett tecken. Det var ju med den handen som han skrivit ned alla sina betydelsefulla teorier. Flera av de akademiska höjdarna i Florens var på plats. Däribland prästen Giovanni Vincenzio Capponi. När de undersökte kroppen passade han på att ta tummen och långfingret, som en reliker efter den briljante vetenskapsmannen. Även några av de andra passade på att ta delar av kroppen: ett långfinger, en ryggkota och en tand.

Flera av relikerna placerade ägarna i specialtillverkade relikskrin, precis som man gjorde med reliker efter helgon. Ryggkotan hamnade, efter flera ägare, varav en fått den som julklapp, på Universitetet i Padua.

Långfingret kom så småningom att hamna på Museo Galileo, där det ännu finns utställt. Länge ansåg man att detta vara höger långfinger. Det ledde till problem när de två andra fingrarna kom ut till försäljning i början av 1900-talet. Även en av dessa fingrar påstods ju vara höger långfinger, vilket gjorde att myndigheterna inte köpte fingrarna. Istället hamnade de med tiden i ett mindre kapell. 2009 blev de sålda tillsammans med flera andra reliker från lokala helgon från kapellet. Numera finns även de utställda på Museo Galileo, tillsammans med tanden och det andra fingret.

Två relikskrin med fingrar tillhörande Galileo Galilei
Skrinet till vänster innehåller Galileo Galileis högra långfinger, det till vänster hans högra tumme och pekfinger. Utställda på Museo Galileo (foto: Plindenbaum, Commons, CC BY-SA 3.0)

Läs mer:
Stefano Gatteis artikel ”From Banned Mortal Remains to the Worshipped Relics of a Martyr of Science” i Savant Relics: Brains and Remains of Scientists (2016)
Else Christensens artikel ”Galileo Galilei satte solsystemet på plats” i Världens historia (2016)

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej