Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Och så till frågan om Uppsala tempel

27 april, 2018
Bloggen | Butiken | 0 varor
Landets främsta fornforskare fanns på 1600-talet vid Uppsala universitet. Speciellt intresserade var de av en byggnad som inte funnits så långt därifrån: Uppsala tempel. Detta ska ha varit ett av hedendomens sista starka fäste. Bland forskarna utbröt en stor strid kring var detta tempel kan ha legat, som med tiden blev allt hätskare. Plötsligt dök ett tidigare okänt medeltida pergament upp som verkade sitta inne med alla svaren.

Det stora notkriget

Den stora konflikten mellan fornforskarna på Uppsala universitet började 1666 då Johannes Schefferus gav ut det lokalhistoriska verket Upsalia antiqua. Han menade i sin bok att det hedniska Uppsala tempel legat i nuvarande Uppsala. Denna ståndpunkt var knappast något som han var ensam om. I stort sett hela den dåvarande fornforskarvärlden ansåg att denna plats var den rätta. Men en som uppenbarligen inte höll med var den första professorn i antikviteter vid universitetet, Olof Verelius. Vid första bästa tillfälle – som blev i en not till en översättningen av Hervarasagan som gavs ut 1672 – svarade han med ett kraftigt angrepp på Schefferus.

Han menade att Uppsala tempel legat i Gamla Uppsala och att man till och med kunde hitta delar av det hedniska templet i den nuvarande kyrkan där. Samtidigt tyckte han att det latiniserade Upsalia var helt fel, Uppsala skulle det heta. Därmed var striden i full gång. Snart gav Schefferus ut en biskopskrönika där han försvarade sina ståndpunkter, även det i en not. Det gjorde att Verelius gav ut ett tillägg till sina noter till Hervarasagan där han vidhöll sin ståndpunkt. Striden trappades sedan upp med skriftliga angrepp från båda hållen.

Träsnitt föreställande Uppsala tempel
Titulärärkebiskop Olaus Magnus tolkning av Uppsala tempel. Han ansåg att templet funnits i nuvarande Uppsala. Träsnitt från 1555 (public domain)

Uppsala tempel

I dag kan en sådan fråga förstås ses som en petitess. Åtminstone skulle det kanske inte vara något som man riskera sin karriär för. Men i just denna tid i detta sammanhang betydde templets belägenhet väldigt mycket.

Idén om ett hednatempel i Uppsala kommer från den tyska kyrkohistorikern Adam av Bremens text från 1070-talet om Nordens historia. Han skriver att det inte ligger långt ifrån Sigtuna eller Birka och fortsätter:

Vti thenna kyrkian, som är hel öfwerdragen med guld, dyrckar och tilbeder folket tre afgudars bilder: af hwilka then förnämste är Thor, som midt vti huset hafwer sin stol med tre högsäten bereddan, ther han sielf besitter thet medlersta rummet, sedan hafwer han Odin och Frigga på hwartera sidan om sig sittiande.

Uppsala tempel har kanske varit den enskilt viktigaste byggnaden för svenska fornforskare. Men det finns flera problem med byggnaden och ett av de mest centrala är att källorna är så få. Under senare år har forskare till och med börjat tvivla på att det över huvud taget har funnits.

Atlantis i Gamla Uppsala

Olof Verelius lärljunge inom det historiska området var den mångsidige Olof Rudbeck. Han höll vid tiden som bäst på att arbeta med sitt stora livsverk i fyra delar, Atlantica. I böckerna drev han tesen att den försvunna civilisationen Atlantis, som Platon beskrev, i själva verket låg i Sverige, och att alla världens civilisationer härstammade härifrån.

Ett av hans viktiga bevis var just Uppsala tempel, och han menade att det och Gamla Uppsala utgjorde centralpunkten i Atlantis. Därför kunde han inte acceptera att Schefferus skulle nå ut med sin idé om templets plats. Olof Verelius stödde även han helhjärtat Atlantica-projektet.

Schefferus publicerade 1677 ett debattinlägg som han ansåg vara det sista. Därefter fick han rikskansler Magnus Gabriel de la Gardie att införa ett förbud att vidare diskutera frågan. Olof Verelius, som planerade att komma med ett hårt motangrepp, hade således förlorat.

Biskop Karls anteckningar

Men striden var ännu inte över. Som av en helt osannolik slump hittade Olof Rudbeck ett tidigare okänt pergamentsblad, instucket i en bok om medicinalörter. Boken hade han haft i sitt eget bibliotek, ärvt av fadern tillika biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Pergamentet var en handskriven anteckning av Västeråsbiskopen Karl, som levde på 1200-talet. Det fick därför namnet Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arasiensis excerptæ, ”Anteckningar excerperade ur Västerås-biskopen Karls skrifter”. Det osannolika var att det kortfattade dokumentet tog upp exakt allt det som konflikten handlade om. Dessutom gav det Verelius och Rudbeck rätt på samtliga punkter.

Olof Verelius lät ge ut pergamentet i nytryck 1678 och kom på så sätt runt förbudet att diskutera frågan. Han menade att det inte var ett inlägg i debatten utan istället publicering av nytt källmaterial. Pergamentsbladet bestod av 17 årtal från 1100- och 1200-talet, med kommenterande anteckningar intill. Framför allt handlade de om den äldre kyrkan i Gamla Uppsala och om den som sedan byggdes i nuvarande Uppsala. Det framgår här tydligt att Uppsala tempel, liksom den första domkyrkan, låg i Gamla Uppsala. Först under ett senare skede blev domkyrkan flyttad till nuvarande Uppsala. Pergamentet bekräftade dessutom att den nuvarande kyrkan i Gamla Uppsala verkligen innehöll delar från det hedniska templet. Genomgående stavades också orten så klart just Uppsala, och inte Upsalia.

En uppenbar förfalskning…

Schefferus krävde att få undersöka pergamentet och han var inte sen med att ge hård kritik. Förutom de misstänkta fyndomständigheterna hade han invändningar mot andra detaljer. Bland annat innehöll dokumentet flera tecken som inte förekom i svenska medeltida skrifter. Bläcket talade också för att det var en sentida text skriven på ett gammalt pergamentsblad. Mellan raderna anklagade han Olof Verelius för att själv ha förfalskat dokumentet.

Många fortsatte dock även efter detta att hävda dokumentets äkthet. Både Olof Rudbeckius och Olof Verelius undvek dock att nämna det igen i samband med diskussioner om Uppsala tempel. Däremot funderade Olof Verelius på att ta till rättsliga åtgärder mot Schefferus på grund av anklagelserna om att han skulle vara en bedragare. Det föll till slut på att Schefferus dog året därpå. Några år senare dog också Olof Verelius. Det ursprungliga pergamentsbladet förstördes efter ytterligare några år, i den stora stadsbranden i Uppsala.

Blyertsteckning föreställande Uppsala tempel
Erik Dahlbergs tolkning av Uppsala tempel. Han ansåg att templet funnits i Gamla Uppsala. Teckning från före 1691 (public domain)

Diskussionerna om dokumentets äkthet och platsen för Uppsala tempel var dock knappast lösta än på länge. Andreas Hesselius lade fram en avhandling om ämnet 1698, och han menade liksom Schefferus att templet legat i nuvarande Uppsala. Rudbeck gav därför sin son, Olof Rudbeck den yngre, i uppdrag att till varje pris stoppa disputationen. Som professor vid institutionen kunde han låsa Gustavianum, där den skulle ske. Sedan vägrade han lämna ut nycklarna. Men det var inget som professorn som hade ansvar över disputationen, Jacob Arrhenius, accepterade. Han dyrkade upp låset och lät disputationen fortgå som planerat. Olof Rudbeck blev rasande och tog ärendet hela vägen upp till den då nytillträdde Karl XII, som tvingade de inblandande att göra avbön.

… eller var det det?

Så småningom blev de flesta historiker och arkeologer överens om att Gamla Uppsala var platsen för Uppsalas första domkyrka och även för det hedniska templet – om det nu alls har funnits. Man var också länge överens om att pergamentet som Verelius gav ut var en förfalskning från slutet av 1600-talet. Men långt senare, på 1960-talet, kom pergamentet att få något av en renässans när dess äkthet togs i försvar av historikern Kjell Kumlien. Han menade att det visserligen stod klart att texten på pergamentet hade skrivits på 1600-talet, men att den måste ha byggt på en medeltida förlaga. I texten nämndes nämligen information som inte var kända på 1600-talet, men som vi i dag vet stämmer.

Denna nya inställning till dokumentet kom att påverka forskningen under lång tid. Snart var det flera ansedda forskare inom arkeologi, historia och konst- och religionshistoria som accepterade denna slutsats. Under senare år har dock Kumliens ståndpunkt kraftigt ifrågasatts, och det är mycket troligt att texten är en förfalskning. Däremot var det troligtvis inte Olof Verselius som var förfalskaren. Två av 1600-talets mest beryktade historieförfalskare, Munktorpsprästen Nils Rabenius och professorn Carl Lundius, har istället pekats ut som möjliga skyldiga.

Läs mer:
Daniel Sävborgs artikel ”Några anmärkningar om Annotationes ex scriptis Karoli och dess källor”, i Historisk tidskrift 137, 2017
Henrik Jansons artikel ”Äkta förfalskning åter bevismaterial”, i Scandia 67, 2001

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej