Fornlämningsrekord del 1 hittar du här och del 2 här.
Störst fornlämning
Innerstaden i Stockholm (RAÄ-nr Stockholm 103:1) tar troligen hem rekordet som största fornlämning. Det handlar om ett så kallat stadslager, det vill säga ett kulturlager i stadsmiljö. Lagret rymmer spår efter de människor som bott där i form av bland annat avfall från hantverk, matberedning och andra typer av aktiviteter, liksom rester efter bebyggelse.
Det fornlämningsregistrerade området är omkring 2,6 gånger 3 kilometer stort och motsvarar stadsbebyggelsens utbredning i mitten av 1650-talet. Inom detta område kan man alltså förvänta sig att det finns lämningar från medeltiden och fram till 1600-talet. Området omfattar bland annat Gamla stan, Skeppsholmen och delar av Södermalm och Norrmalm.
Hallebergs fornborg, som vi kommer att återkomma till nedan, är visserligen betydligt större än stadslagret i Stockholm, men är inte till sin helhet registrerad som en fornlämning. Lite mindre än Stockholm, men ändå stort, är en fornlämning som utgör delar av före detta Gamla Uppsala socken (RAÄ-nr Uppsala 586:1). Detta är ett så kallat Gränsbestämt område, vilken är en typ av skyddszon runt fornlämningar som ska skydda dem och ge dem tillräckligt mycket utrymme.
Minst fornlämning
Det är svårt att peka ut exakt vilken fornlämning som är minst, men en fornlämningstyp som ligger bra till är hällristningar i form av så kallade skålgropar eller älvkvarnar. Dessa är den vanligaste typen av hällristningarna och kan förekomma i hundratal på en och samma häll. Men de förekommer emellanåt också ensamma. Med tanke på att de i allmänhet endast är mellan några centimeter och några decimeter stora så handlar det i de fallen alltså om mycket små fornlämningar. Ett antal ensamliggande skålgropar hittade man bland annat på Björkö i Mälaren under en specialinventering år 1997, där den minsta är omkring 1 decimeter stor.
Skålgroparna är i allmänhet knackade, antingen på hällar eller i block och löst liggande stenar. De förekommer också ofta på stenar som ingår i andra typer av fornlämningar, såsom gravmonument. Trots flera förslag har man inte helt lyckats fastställa deras funktion, och det kan förstås också vara så att de haft olika funktion i olika sammanhang. Bakom namnet älvkvarn döljer sig en tradition från folktron, där man tänkte att de hade ett samband med älvor. I delar av landet offrade man i dem för att bland annat bli botad från sjukdom.
Tidigast utgrävd fornlämning
Intresset för fornlämningar verkar ha funnits lika länge som lämningarna själva och det var inte ovanligt att man grävde ut dem redan när de var ganska nyanlagda. Det kan ha skett både av rituella skäl och för att plundra. Mer systematiska utgrävningar som syftade till att förstå forntiden skulle emellertid dröja till andra halvan av 1600-talet. Vid den tiden fanns det ett mycket stort intresse för landets forntid, speciellt hos professorerna vid Uppsala universitet.
Den första kända utgrävningen genomförde Olof Verelius år 1663 och troligtvis var det Svens hög i Broby utanför Uppsala som han undersökte. Han ville inte störa de dödas andar och drog därför ett schakt från högens ytterkant och in förbi centrum istället för att gräva ut hela högen. I högen fann han urnor som innehöll jord liksom obrända ben och kranier.
Några år senare grävde också Johan Hadorph på Birka. Men den som kanske främst var intresserad av att gräva i fornlämningar på 1600-talet var Olof Rudbeck. Det skedde till stor del i samband med att han skrev sitt verk Atlantica, som gick ut på att visa att Sverige var kulturernas vagga. Enligt egen uppgift ”provade” han inte mindre än 12 370 högar i närheten av Uppsala.
Först omnämnda fornlämning
På bland annat runstenar finns det flera föremål nämnda som i dag är fornlämningar, bland annat broar och stenmonument. Här tänker vi emellertid istället på det första omtalandet av en fornlämning just som en lämning. Ett tidigt exempel finns hos den danska författaren Saxo Grammaticus och hans verk Danmarks Krønike från omkring år 1200. I denna står det att det finns en del av en klippa som ”är överallt beströdda med skrifttecken.” Texten syftar på Runamo (RAÄ-nr Bräkne-Hoby 191:1) eller Runamohallen några mil väster om Ronneby, Blekinge, som vid denna tid var dansk. Vi har skrivit om Runamo tidigare.
Redan på den tiden var det problem att tyda de runor som fanns på hällen, men Saxo menade, på oklara grunder, att den var ristad av Harald Hildetand. Tolkningsproblemen har sedan fortsatt och de flesta fornforskare har gått bet på att lista ut vad det står, trots ett stort intresse i både Danmark och Sverige.
I dag anser man att Runamo bara är en naturbildning. Men trots det är den registrerad som en fornlämning, inte för att den är tillverkad av människohand, utan för att den är omgiven av gamla traditioner. Man kan alltså säga att den i dag är en fornlämning tack vare att man trodde att den var det på 1200-talet.
Det fornlämningstätaste landskapet
I inlägg nummer 1 om fornlämningsrekord utnämnde vi Småland till det fornlämningsrikaste landskapet. Detta landskap har alltså flest antal fornlämningar. Om man istället räknar på fornlämningstäthet, alltså antalet registrerade fornlämningar per yta, blir resultatet ett annat. Då är det istället Gotland som vinner. Här finns totalt 13 804 registrerade fornlämningar, vilket innebär 4,39 fornlämningar per kvadratkilometer. Gotland är också den kommun i landet med flest antal fornlämningar.
Lista, de fornlämningstätaste landskapen (antal fornlämningar/kvadratkilometer):
Gotland, 4,39
Bohuslän 4,30
Öland 3,99
Södermanland 2,66
Uppland 2,58
Längst ned i listan hittar vi istället Lappland, 0,17.
Störst fornborg
Här blir det faktiskt delad plats, mellan Halleberg (RAÄ-nr Västra Tunhem 129:1) i Västergötland och Torsburgen (RAÄ-nr Kräklingbo 53:1) på Gotland.
Egentligen är det tydligt vilken av dem som är störst. Halleberg, som ligger strax utanför Vänersborg, är omkring 5 x 6 kilometer, eller hela 20 kvadratkilometer stor. Torsburgen på östra Gotland mäter däremot ”bara” 1,4 x 1,2 kilometer eller 1,2 kvadratkilometer. Anledningen till att båda är medtagna här har att göra med att Halleberg endast delvis är registrerad som en fornlämning i Kurlturmiljöregistret. Fornborgen som helhet endast upptagen som en möjlig fornlämning.
Dessutom är faktiskt murarna som omger Torsburgen längre, och en större del av denna borg är alltså byggd av människor. Nästan hela Hallebergets 16 kilometer långa omkrets utgörs nämligen av naturliga stup, som inte behövde förstärkas. På en del ställen, framför allt i den sydvästra delen av borgen, har man emellertid byggt murar, och de mäter totalt omkring 1,5 kilometer. Även vid Torsburgen har man till stor del utnyttjat naturliga stup. Men här är närmare hälften av omkretsen på 4,3 kilometer förstärkta med murar. Dessa är i dag uppemot 20 meter breda och 6 meter höga.
Det finns fortfarande en stor kunskapsbrist när det gäller fornborgar och både deras ålder och funktion har blivit väl debatterade. Detta beror bland annat på att få av dem har blivit utgrävda och att man sällan hittar några större mängder fynd i dem. De flesta anser man ha blivit uppförda under järnåldern, men det förekommer uppgifter om att de också blivit använda långt senare. Olika borgar har troligen haft olika funktioner. De kan till exempel ha blivit använda som försvarsanläggningar, tillflyktsorter i orostider, administrativa centrum, tings-, samlings- och handelsplatser och som kulthägnader.
Största förhistoriska träkonstruktion
Alvastra pålbyggnad (RAÄ-nr Västra Tollstad 22:1) är omkring 5 000 år gammal och har kopplingar till den så kallade gropkeramiska kulturen. Undersökningar av platsen har pågått under flera tillfällen sedan man först upptäckte fornlämningen i början av 1900-talet. Byggnaden har bestått av en plattform av stockar, uppdelad i rum, på totalt omkring 1000 kvadratmeter. I anläggning hittade man också ett stort antal härdar.
Tack vare den sanka marken har föremålen som människorna lämnade efter sig bevarats mycket väl och man har totalt gjort omkring 30 000 fynd. Genom det bevarade trämaterialet har man kunnat se att bygget pågick i omkring 40 år. Men vad människorna använde platsen till är oklart och den lämpar sig varken som boplats eller försvarsanläggning. Snarare var det någon form av mötesplats.
Bulverket (RAÄ-nr Tingstäde 30:1) på Gotland är en ännu större träkonstruktion. Men senare dateringar har visat att den blev uppförd först under tidig medeltid, efter att den förhistoriska perioden tagit slut.
Störst hällskista
Gravtypen hällkista, som förekom i slutet av stenåldern, består av en rektangulär gravkammare som är uppbyggd av stående stenhällar. I allmänhet var de avsedda för mer än en död.
Jättakullen (RAÄ-nr Södra Härene 4:1) är den största hällkistan inte bara i Sverige utan i hela Norden och ligger lättåtkomligt intill väg E20 vid Södra Härene kyrka, Västergötland. Den är 14 meter lång och fyra meter bred och indelad i tre rum med tvärställda hällar. Den största hällen är 1 x 2,6 meter stor och en halvmeter bred.
Har vi missat några fornlämningsrekord? Eller har vi fel när det gäller något av dem? Kommentera gärna nedan om du har synpunkter på innehållet!
