Sagan om översättningen

Skiftande kvalitet

Åke Ohlmarks, född 1911, satsade tidigt på en akademisk bana. Vid Lunds universitet läste han religionshistoriska och nordiska språk och 1932 tog han en fil.kand. Han började snart med sin doktorsavhandling, Horn und Odins Auge. Trots denna och flera forskningsinsatser lyckades han aldrig med någon akademisk karriär. Han lyckades inte ens bli doktor; avhandlingen hade inte tillräcklig filologisk noggrannhet för att kunna godkännas. Han arbetade hur som helst som lektor under några år, både på Island och i Tyskland, där han hade en tjänst mitt under brinnande världskrig.

Utöver att arbeta som bland annat regissör och författare till filmmanus, korsordslexikon och historiska översiktsverk för att nämna något, kom han också att ägna sig åt översättningar. Hans produktion var mycket stor. Totalt skrev han omkring 80 egna populärvetenskapliga böcker och översatte ungefär lika många. Ämnena som han skrev om, liksom kvaliteten, var minst sagt skiftande. Bland hans översättningar har den isländska medeltida litteraturen varit uppmärksammad, men han översatte också bland annat Dante, Nostradamus, Koranen och Shakespeares samtliga dramer.

Sagan om ringen

Den översättning som han ändå kanske är mest känd för är den han gjorde åt AWE-Gebers förlag, och som kom ut 1959. Även om bokverkets övergripande titel med tiden ofta har blivit Sagan om ringen var detta ursprungligen bara namnet på första boken. Hela verket namngav han Härskarringen. Istället för Lord i originaltiteln fokuserade alltså Ohlmarks på ringen.

Originalet, J. R. R. Tolkiens The Lord of the Rings, hade släppts 1954. Men trots att det redan gått några år var den svenska översättningen näst först; endast den nederländska hann före. En bok om samma värld hade då redan funnits i ett tiotal år på svenska, Hompen eller En resa dit och tillbaks igen. Den är nog kändare under namnet den fick vid en senare översättning: Bilbo – en hobbits äventyr.

Sagan om ringen hade redan innan översättningen blivit en storsäljare i England. Att den skulle gå bra också i Sverige var därför säkert väntat. Men att den skulle bli så populär som den blev kan nog ingen riktigt ha räknat med. Kanske hade förlaget och Ohlmark valt ett annat tillvägagångssätt om de vetat att entusiaster flera decennier senare skulle nagelfara översättningen mot originalet och lista alla fel. Det var i alla fall vad som hände. Det visade sig också handla om ganska många fel.

Åke Ohlmarks gjorde först en rak översättning av hela boken. Sedan skrev han om den radikalt. Han gjorde med andra ord en tolkning av texten, snarare än bara en översättning. På så sätt ville han göra om boken till att passa de svenska förhållandena vid tiden. Han har i många fall också broderat ut Tolkiens ganska återhållsamma språk. Det han själv tyckte var tråkigt eller otydligt försökte han förbättra.

Författarens kritik

En som redan från början var kritisk till Ohlmarks Sagan om ringen var Tolkien själv. Böckerna var försedda med ett förord av Ohlmarks. Där beskrev han Tolkien som person, men även sina egna tolkningar av boken och dess djupare mening. Redan uppgifterna, ”Ohlmarks’ nonsense”, i detta förord vände sig Tolkien kraftigt emot. I ett brev till sitt engelska förlag beklagade han sig på flera punkter. Bland annat rör kritiken rena fakta om hans liv, som att han har berättat sagan för sina barnbarn. När Ohlmarks dessutom skriver att härskarringen på ett sätt är ringen från det medeltida eposet Nibelungensången skriver Tolkien:

Both Rings were round, and there the resemblance ceases

De, ur Tolkiens synsätt, undermåliga översättningarna av hans böcker (även Hompen ska ha ogillats av honom) fick honom att skriva en översättningsguide, Guide to the Names in The Lord of the Rings. Där kritiserar han en del av Ohlmarks lösningar på översättningar av olika namn i Sagan om ringen-världen. I ett brev till det svenska förlaget ondgör han sig på nytt över Ohlmarks och skriver att han är en mycket fåfäng man som ”preffering his own fancy to facts, and very ready to pretend to knowledge which he does not possess.”

Tolkienister

Tolkien har visserligen kritiserats för att han hade svårt att släppa taget om sina verk och på ett pedantiskt sätt försökt behålla kontrollen över hur texten skulle läsas och tolkas. Inte bara av översättare utan också av vanliga läsare. Till en början togs också Ohlmarks översättning ganska väl emot av många. Sven Stolpe skrev i en recension: ”det finns inte en sida i hans magnum opus, som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare.”

Kanske bidrog också just Åke Ohlmarks frodiga och mångordiga tolkning till att Sagan om ringen blev så populär i Sverige. Många håller också fast vid denna översättning, trots att det sedan ett tiotal år tillbaka finns en nyöversättning av Erik Andersson, som är originalet betydligt mer trogen.

I Sverige kom det med tiden att uppstå en mycket stor följeskara som läser det mesta av och om Tolkien. Det stora genombrottet kom i och med en pocketutgåva av Sagan om ringen som kom 1971. Bland tolkienisterna kom också Ohlmarks till att börja med hyllas som Tolkienkännare.

Merry dödar Häxmästaren

Med tiden började de mest intresserade också att läsa de engelska utgåvorna och kom då att inse att dessa skilde sig mot de svenska. Man började uppmärksamma många konstigheter i Ohlmarks översättning. Det handlade om de stora friheterna med ett utbroderat språk, men också om en hel del rena felaktigheter. Bland annat påpekades det att Ohlmarks emellanåt är allt annat än konsekvent när det gäller namn. Isengard skrivs exempelvis på fyra olika sätt. Dessutom har han missförstått flera passager i originalet, och på andra ställen finns mer eller mindre betydelsefulla slarvfel.

Ett av de viktigare felen gjorde sig säkert till känna för många svenskar när de tittade på filmatiseringen av verket första gången. Häxmästaren, nazgûlernas ledare, blir ju där dödad av Eowyn och inte Merry, som i den svenska översättningen. I slutuppgörelsen vid Minas Tirith blir Häxmästaren huggen i benen av hoben Merry. Sedan står det i Ohlmarks översättning:

Raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga mitt mellan kronan och manteln när de breda axlarna böjde sig ner mot henne.

Där det egentligen ska stå hon har Ohlmarks skrivit han, vilket gör att fel person står för det dödande hugget. Det dröjde sedan länge innan felet rättades till i senare utgåvor, och han ersattes med hon.

Satanistiska tolkienister

När Silmarillion skulle översättas till svenska förbjöds förlaget att använda Ohlmarks. Vid det laget hade Tolkien dött, beslutet ska istället ha tagits av hans son, Christopher. Bakgrunden beskriver Ohlmarks själv i boken Tolkiens arv.

Enligt honom berodde det på att Christopher och han missförstått varandra under ett möte. Christopher ska ha visat Ohlmarks boken Silmarillion, som han höll på att arbeta med, och sagt att Ohlmarks var ”privileged”. Ohlmarks tolkade detta som att han själv var den enda som fick skriva om Silmarillion innan den kom ut. Detta trots att Christopher sagt att han inte fick skriva något om boken. När Ohlmarks sedan skickade ett bokmanuskript till Christopher med information om Silmarillion blev Christopher upprörd. Enligt en annan version av berättelsen ska Ohlmarks ha brutit sig in hos Tolkien för att komma över en kopia av manuskriptet till Silmarillion.

Så småningom kom också allt fler av de svenska tolkienisterna att kritisera Ohlmarks och hans översättningar. Ytterligare sammandrabbningar ledde fram till att Ohlmarks gav ut nidskriften Tolkien och den svarta magin där han går till hårt angrepp mot Tolkienföreningar och familjen Tolkien. De många Tolkiensällskapen framställs här som liknande Ku Klux Klan. Narkotika- och alkoholmissbruk, orgier, mord och vanhelgande av kyrkor är några av de saker han kopplar ihop med dem, allt under ledning av Christopher Tolkien. Argumenten bygger uteslutande på guilt by association, och han saknar belägg för det han hävdar.

Läs mer:
Uppsatsen God åkermark eller fet och fruktbar mylla? av Charlotte Strömbom (2007)