Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Birkakrigaren som blev kvinna

04 januari, 2019
Bloggen | Butiken | 0 varor
Genom en DNA-undersökning 2017 kunde man konstatera att en av de förnämsta krigargravarna på Birka i själva verket innehöll benen efter en kvinna. Man hade alltså hittat en möjlig kvinnlig vikingakrigare. Länge har debatter förts om det verkligen fanns kvinnliga krigare, och en del indikationer har pekat på det, men Birkagraven är ett av de starkaste arkeologiska beläggen hittills för att de funnits.

Största gravfältet

När Hjalmar Stolpe kom till Björkön i Mälaren 1871 var hans intresse riktat mot insekter. Hans plan var att studera äldre insekter genom att leta efter dem i bärnstenar. Väl där upptäckte han dock något annat:

De företeelser, som dervid mötte mig, syntes mig så märkliga att min uppmärksamhet snart nästan helt och hållet drogs ifrån resans egentliga syftemål.

Det var de rika lämningarna efter den vikingatida bosättningen Birka som gjorde att hans planer helt skrevs om. Istället för insekter kom han därför att ägna många kommande år åt att gräva ut gravfält och boplatsen på ön. Att Birka verkligen hade legat på Björkön hade föreslagits redan av antikvarien Johannes Messenius. I arbetet Sveopentaprotopolis från 1611, som tillkom samtidigt som hans bittra strid med Johannes Rudbeckius, fastslår han att Björkö tillhör de ”Förnämste och älste Sweriges och Göthes Hufwudstäder”. 70 år senare reste riksantikvarie Johan Hadorph till platsen och gjorde några undersökningar. Han hittade flera föremål och konstaterade att marken på den nordvästra delen av ön hade mycket svart mark.

Birka grundlades omkring år 750 och blev den största handelsplatsen i Mellansverige. Området övergavs omkring 975 och vid ungefär samma tid uppstod Sigtuna några mil därifrån och Västerås längre in i Mälaren som viktiga handelsplatser. Bosättningen var omkring 12 hektar stor och var belägen i öns nordvästra del. Befolkningen har beräknats till mellan 500 och 1000 personer och bestod av hantverkare, handelsmän och krigare. Den omgavs åt öster av en vall som anslöt till en borg i söder. Runt bosättningen fanns flera gravfält med tillsammans uppemot 5000 gravar. Det största, Hemlanden, ligger norr om bosättningen och har totalt minst 1600 gravhögar, vilket gör det till det största gravfältet i Skandinavien från denna tid.

En kvinna i graven

Men det var söder om bosättningen, på en höjd intill borgen, som Sven Stolpe hittade den krigargrav från mitten av 900-talet som han gav beteckningen Bj 581. Det var en av de bäst bevarade krigargravarna man hittat och hade också ovanligt rika gravgåvor. Utöver två hästar, en hingst och ett sto, hade den avlidna fått med sig bland annat svärd, yxa, spjut, pilar och två sköldar. Få har därför tvekat på att det här var en ovanligt förnäm krigargrav. Dessutom fann man ett brädspel med pjäser i graven, vilket har tolkats som om den döda haft kunskaper om taktik och ledde strider. Det vill säga en hög officer. Tack vare innehållet har graven hållits fram som ett tydligt exempel på en vikingatida grav tillhörig en krigare med hög status.

Vapen och andra krigarattribut förknippas inom arkeologin framför allt med med män. Därmed tycktes gravgåvorna i graven tala sitt tydliga språk: det handlade om en manlig grav. Men redan på 1970-talet visade en undersökning av skelettet att det faktiskt hade vissa kvinnlig drag. En mer genomgripande undersökning gjordes 2013 och då verkade det stå allt mer klart att skelettet verkligen tillhört en kvinna. 2017 gjordes därför en DNA-analys av bland andra Charlotte Hedenstierna-Jonson för att säkerställa resultatet av benanalysen. Och DNA:t visade tydligt att det var en kvinna.

Träsnitt som visar tre beväpnade kvinnor i kronor
Tre sköldmör från Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, 1555 (public domain)

Kvinnlig vikingakrigare

Resultatet av undersökningen spred sig snabbt och budskapet att en kvinnlig vikingakrigare bevisats med genetik spreds i internationell media. Frågan om det har funnits kvinnliga vikingakrigare var dock knappast ny. I de fornnordiska texterna som tillkom från 1200-talet och framåt talas det om valkyrior, de som valde vem som i strid skulle dö och komma till Valhall. När de hämtade sina utvalda var de beväpnade, ofta med sköld och spjut. Många av deras namn leder också tankarna till krig och betyder bland annat strid och kamp.

Andra äldre texter, såsom Saxo Grammaticus danska krönika från början av 1200-talet, omtalar kvinnliga krigare, så kallade sköldmör. Sådana finns också i en del isländska sagor. Också senare texter, som exempelvis Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, talar om forntida kvinnliga gotiska krigare, som bland annat fört framgångsrika krig. Det finns också flera arkeologiska föremål som tycks avbilda kvinnor med vapen. Ytterligare ett antal gravar med vapen har också visat sig innehålla ben efter kvinnor.

Illustration som föreställer en kvinnlig vikingakrigare som blir träffad av en pil i bröstet
Sköldmön Veborg, som enligt Saxo Grammaticus ska ha deltagit under slaget vid Bråvalla. Illustration av Louis Moe, slutet 1800-tal (public domain)

Kritik

Men studien har inte stått oemotsagd. En fråga kritiker har ställt sig är om benen som man gjort undersökningen på över huvud taget kom från rätt grav. Materialet från olika gravar på Birka har åtminstone till viss del blivit hopblandade. Även om också den aktuella graven har haft sådana problem är forskarna bakom studien säkra på sin sak. De ska ha undersökt benens öde noggrant och dessutom var alla ben märkta med rätt identifikationsnummer.

Annan kritik har gällt utpekandet av den gravlagda kvinnan som krigare. Liksom i andra fall där vapen hittats i vikingatida kvinnogravar har man pekat på att vapengåvor inte behöver betyda att den döda var krigare. Vapen kan istället haft en symbolisk roll, vara arvegods eller syfta på familjens snarare än personens roll.

Ett problem med arkeologi är att materiella lämningarna efter människor är tvetydiga och öppna för många olika tolkningar. Det kanske därför är att hårdra det att hävda, som rubriken på artikeln där undersökningen publicerades, att ”En kvinnlig vikingakrigare bekräftad genom genomik”. Studien av DNA:t visar ju inte hur gravgåvorna ska tolkas, utan endast att den gravlagda är kvinna. Samtidigt har författarna en poäng när de skriver att manliga gravar med vapen sällan utsätts för samma typ av kritik. Där godtas i allmänhet vapnen som krigarattribut rakt av.

När arkeologer gräver ut forntida gravar har skeletten från de gravlagda ofta helt försvunnit. En stor del av alla gravar som hittas tillskrivs därför män eller kvinnor endast utifrån de gravgåvor som finns. Med tanke på studiens resultat finns det anledning att vara försiktig med sådana tillskrivningar. Charlotte Hedenstierna-Jonson menar att kvinnliga krigare troligtvis var enstaka normbrytande individer. Men vem vet hur många av gravarna, där arkeologer på grund av gravgåvorna velat placera män, som i själva verket har innehållit begravda kvinnor?

Läs mer:
Artikeln ”A female Viking warrior confirmed by genomics” av Charlotte Hedenstierna-Jonson, Anna Kjellström, Torun Zachrisson med flera i American Journal of Physical Anthropology 2017

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kolla in produkterna i HK-butiken

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

2 kommentarer

Hej! Vem är det som har skrivit den här artikeln? Skriver en rapport och måste kunna hänvisa till författare!

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej