En helig skalle på villovägar

Heliga Birgittas reliker gör helgonturné

Heliga Birgitta var i Rom när hon dog den 23 juli 1373. Hennes två barn Katarina och Birger begravde henne i en sarkofag i kyrkan San Lorenzo i Panispena. Men det var bara en tillfällig lösning. Några år tidigare hade påven Urban V godkänt Birgittas klosterorden. Nu ville barnen få henne helgonförklarad men då krävdes det att hon var omtyckt på kontinenten. Planen var att föra hennes kropp på en turné genom Europa där hennes läror spreds och betydelsefulla människor kunde få komma nära kroppen. Slutmålet med resan var Birgittas livsverk: Vadstena kloster.

När det var dags att ge sig av öppnade man sarkofagen för att flytta henne till en annan kista. Enligt ett obekräftat vittnesmål hade då allt kött från hennes ben mirakulöst försvunnit. Därmed slapp man koka bort köttresterna från benen, vilket annars var det brukliga. Enligt en annan uppgift hade Birgittas kropp stulits och ersatts med ett annat skelett. Det skulle förstås förklara varför skelettet saknade kött, men inte heller denna uppgift är bekräftad.

Efter sju månader anlände Birgitta och hennes barn till Vadstena, och efter några år placerades hennes ben i ett reliktskrin. Genom århundraden har benen delats ut till kyrkor och prominenta personer i världen. Under reformationen kastades de flesta reliker i Sverige ut ur kyrkorummen, så även Heliga Birgittas, men de togs ändå omhand och sparades under en tid i en trälåda på slottet i Vadstena.

En skalle i handbagaget

Den franska ambassadören Gaspard Coignet de la Tuillerie befann sig i Stockholm i slutet av 1645. Där kom han på ett ganska oväntat sätt att bli indragen i en märklig historia som involverade Heliga Birgittas reliker. Anledningen till hans Stockholmsbesök var att han hade medlat i det Torstensonska kriget mellan Sverige och Danmark. Frankrike hade skickat honom som medlare eftersom de ville att Sverige skulle fortsätta med sin framgångsrika inblandning i Trettioåriga kriget istället för att bråka med grannlandet. Och Tuillerie var faktiskt en så pass framgångsrik medlare att han till och med fick de två parterna att skriva under ett fredsfördrag.

Visserligen var svenskarna lite skeptiska mot honom och hans involvering. Kriget hade gått bra för dem och de menade att han hade sett till att ge Danmark väl stora eftergifter. Samtidigt uppnådde i alla fall svenskarna sina ambitioner med kriget. De fick både bort danskarnas tull på handelsskepp genom Öresund och erövrade mark på västkusten, vilket minskade Älvsborgs utsatthet. I huvudstaden tackades i alla fall Tuillerie för sina insatser och fick också flera officiella tackgåvor. Men när det efter en kort vistelse i Stockholm blev dags att åka hem igen hade han också med sig något helt annat i sin packning: skallen efter Heliga Birgitta.

Danslärarens stöld

En av Tuilleries landsmän befann sig också vid den här tiden i Stockholm. Han hette Antoine de Beaulieu och hade arbetat som danslärare åt drottning Kristina. Några år tidigare hade hon besökt Vadstena klosterkyrka under en resa i Mellansverige. En guide visade henne och hennes fascinerade entourage en trälådan med Heliga Birgittas ben, tillsammans med reliker från flera andra. Beaulieu, som även han var med på resan, blev däremot knappast fascinerad. Snarare förskräckt. Till skillnad från de andra var han katolik och tyckte att reliker skulle hedras och inte förvaras i gamla trälådor som skräp. Han dröjde sig därför kvar när alla andra gick och tog sedan snabbt en av skallarna, den som guiden sagt hade tillhört Heliga Birgitta.

Först lite senare insåg Beaulieu att han inte hade någon plan för vad han sedan skulle göra med skallen. Dessutom blev han rädd att han skulle misstänkas för stölden. Rädslan kanske var onödig, för ingen verkar ha reflekterade över att de tre skallarna i kistan reducerats till två. Men problemet med vad Beaulieu skulle göra med skallen kvarstod. När han fick kännedom om att ambassadör Tuillerie var i Stockholm ordnade han ett möte. I förtroende berättade han att han stulit skallen och bad ambassadören ta med den till Frankrike.

Tuillerie flyttade till sitt slott i Courson-les-Carrières och han hade med sig skallen dit. Också han var obekväm med att han den i sin ägo. Därför skänkte han skallen till kyrkan i samma kommun, efter att ha fått tillåtelse av stiftets biskop. Relikskrinet som skallen placerades i fick en högtidsplats vid en av kyrkans pelare intill koret.

En anatom och tre skallar

I slutet av 1800-talet började det bli allmänt känt att kyrkan i Courson hävdade sig ha skallen efter Heliga Birgitta. Flera forskare undersökte skallen och försökte utröna om den verkligen var hennes. En av dem var Carl-Herman Hjortsjö, en svensk anatom, som studerade lämningar efter flera historiska personer. Genom att göra det försökte han fastställa att det verkligen var lämningar efter de personer som påståtts och studera om de hade haft några speciella sjukdomar och hur de dött. I mitten av 1900-talet hade turen att bli undersökt kommit till Heliga Birgitta.

Vid den tiden hade Birgittas reliker i Vadstena flyttats tillbaka till kyrkan och lagts i det ursprungliga reliktskrinet. Bland relikerna fanns 2 skallar och 23 ben, från totalt 15 olika personer. Vilka alla dessa var kände man inte till, men man utgick från att skallarna tillhört heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. Hjortsjö undersökte båda dessa två skallar och den som fanns i Courson.

Skallen i Courson var lite svårare att undersöka än de två andra eftersom prästen där inte ville ta ut den ur relikskrinet. Det gick däremot att se genom skrinets glasväggar, och Hjortsjö kunde därför dra slutsatsen att skallen tillhört en kvinna som dött i fyrtioårsåldern. Personen hade alltså dött i en betydligt yngre ålder än vad Heliga Birgitta gjort. Skallarna i Vadstena hade däremot tillhört kvinnor som dött vid en ålder av 60-70 år respektive 50-55 år. Det vill säga samma ålder som Heliga Birgitta och hennes dotter hade när de dog.

Vidare till ett kloster i Nederländerna

Vid samma tid som Hjortsjö gjorde sina undersökningar började en holländsk stiftsarkivarie vid namn Emmanuel Janssen ett enträget arbete med att få kyrkan i Courson att lämna ifrån sig skallen. Hans tanke var att den skulle passa betydligt bättre på birgittinklostret Maria Refugie i Udens. Efter många brev och ett decenniums väntan kunde till slut Birgittas skalle placeras i det holländska klostret, där den fortfarande finns. I relikskrinet i Courson finns en liten armbit efter Heliga Birgitta som kyrkan fick som kompensation.

För gammal, och för ung

De två skallarna i Vadstena kyrka har senare blivit undersökta mer utförligt. Hjortsjö upptäckte en liten urgröpning i Heliga Birgittas skalle. Senare har det spekulerats i om det kan vara spåren efter en godartad tumör, något som skulle kunna orsaka kraftiga epilepsianfall. Sådana anfall skulle då kunna vara det som Birgitta uppfattade som gudomliga uppenbarelser. När tre forskare för ett tiotal år sedan ville undersöka skallen närmare för att bekräfta teorin ledde det till en viss uppståndelse. En del menade att forskarna därigenom försökte reducera religiösa upplevelser till simpla sjukdomstillstånd.

För att en sådan studie ska ha betydelse måste man ju ändå först konstatera att skallen verkligen är Birgittas. Redan 2002 tog man prover på de båda skallarna i Vadstena för vidare studier. Dels ville man se om de skulle visa på nära släktskap, dels ville man datera dem med hjälp av den så kallade kol-14-metoden. När studien till slut blev gjord och presenterad 2010 var det nog många som blev besvikna. Det visade sig att ägaren av den ena skallen hade levt hundra år för tidigt för att kunna vara Heliga Birgitta eller hennes dotter, och den andra hade levt mellan 100 och 300 år för sent. Det visade sig också att skallarna inte var nära släkt med varandra. Därmed kom ju också teorier om hjärntumörer av sig lite.

Frågan som återstår är förstås var skallen efter Heliga Birgitta finns i dag. Kanske är det skallen i klostret i Nederländerna som är den riktiga. Kanske kroppen blev stulen redan 1373 i kyrkan i Rom. Eller också har den försvunnit någon annan gång under de 650 år som gått sedan hon dog.

Läs mer:
Barbro Lindqvists artikel ”Birgittas stulna skalle – en kriminalgåta på väg att lösas?” i Signum 2009:4
Analysis of the Putative Remains of a European Patron Saint–St. Birgitta av Martina Nilsson m.fl. (2010)