Det vilda kaoset
”I Svithiod äro många stora bygder; där finnas ock många slags folk och talas många tungomål. Där finnes de jättar och där finnes de dvärgar.” Texten är från Snorre Sturlassons Nordiska kungasagor från omkring 1230. I sina texter beskriver Snorre jättarna, eller tursar och resar som de också kallas, som gudarnas och människornas fiender. De bor i världens utkant, i Jotunheim. Visserligen är de ofta lätta att överlista, men samtidigt är jättarna de äldsta varelserna och vet därför mycket. Bilden av dem är också ganska komplex. Trots att de är fiender umgås gudarna regelbundet med jättar och gifter sig också med dem emellanåt. Världen uppstod genom att gudarna dödade urjätten Ymer och skapade världen av hans kropp.
Om jättar har det berättats i legender och myter från hela världen. I den grekiska mytologin finns de skräckinjagande cykloperna men även giganter och titaner. Ofta beskrivs jättar som varelser som tillhör de tidigaste åldrarna, med när världen skapades. Samtidigt ligger de ofta i krig med gudarna. Där gudarna får symbolisera ordning och civilisation får jättarna istället symbolisera kaos och det vilda. En annan gemensam nämnare är förstås också deras övermänskliga storlek.
Semigudar?
När man under renässansen och de följande århundradena hittade fornlämningar och naturformationer var det inte ovanligt att man trodde att de var skapade av olika typer av väsen. Jättar var en av de vanligaste. Många fenomen har tillskrivits dem, bland annat jättegrytor, jättekast, högar, rösen och andra typer av gravar. Tron på jättar fanns inte bara hos folket ute på landsbygden, utan var också en väletablerad sanning hos forskare och antikvarier. Det stod ju trots allt i bibeln att de funnits.
I Första Moseboken (6) står det att människorna började bli talrika på jorden och att gudaväsendena tog dem som hustrur. ”På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” Ett folkslag som på ett annat ställe (4 Mos 13:34) kopplas ihop med jättarna är anakiterna, som levde i dagens Västbanken. De ska enligt en tradition delvis ha levt kvar i en annan folkgrupp, filistéerna, vilket skulle förklarar hur filistén Goljat var 3 meter lång. Det var honom som fårherden David lyckades döda med hjälp av en slunga, tack vare att han hade Gud med sig (1 Sam 17).
Byggde de gamlas gravar
Saxo Grammaticus skriver i sin danska krönika från omkring 1200 att det finns många vittnesmål om övermänskligt starka varelser runt om i Danmark. Det handlar då framför allt om de stora stenar som har lagts på de gamlas gravar uppe på berghällar. Helt uppenbart kunde inte vanliga människor ha gjort detta. Men Saxo kunde inte säkert säga om det var verk av jättar som överlevt syndafloden eller av människor med extrema krafter.
Det kunde däremot Olaus Magnus göra. Han var Sveriges sista katolska ärkebiskop, även om han hade svårt att utöva sitt ämbete från sin landsflykt i Rom. I sitt stora historiska verk Historia om de nordiska folken från 1555 skriver han att det inte bara var i Danmark man kunde hitta spår efter jättarna. Det kunde man också i flera delar av Sverige och Norge, bland annat i form av stenblock och försvarsverk. Även en del runstenar skulle vara ristade av dessa uråldriga invånarna. Ett längre stycke ägnar han åt den forntida jätten Starkarer. Han framställs som en hjälte som aldrig förlorar ett slag han ställer upp i.
Reformatorn Olaus Petri var samtida med Olaus Magnus, och även han skrev ett historiskt verk, Svenska krönika. Han har ett lite större intresse för källkritik än många av hans samtida. Enligt hans syn skulle jättar snarare ses som forntida tyranner än ett släkte.
Jättarnas grifter, ben och svärd
150 år senare tog fornforskaren och riksantikvarien Johan Hadorph strid för en motsatt åsikt. Jättarna skulle just ses som ett utdött, eget släkte. På hans initiativ genomfördes en stor inventering av fornlämningar i Sverige under andra halvan av 1600-talet, den så kallade rannsakningen efter antikviteter. Kyrkoherdar runt om i landet blev beordrade att rapportera alla forntida lämningar och föremål som fanns i deras socken. I ett plakat från 1666 finns en lista på det som ska rapporteras. Som punkt 5 står:
Andra märckelige Orter hwarest någon Kamp eller Stridh hafwer stådt, eller lijknelse effter Jättar, Jättegriffter, Jättekulor, Jättebeen eller theras Swerd och Stridztygh: Sampt andra Rum ther om någon Historisk berättelse är.
Natur-, medicin- och fornforskaren Olof Rudbeck menade i slutet av 1600-talet att det snarare handlade om mycket storväxta människor. Många av dem hade gått under i och med syndafloden. Men det fanns samtidigt områden i världen där människor fortfarande var mycket stora. Givetvis var Sverige ett av dessa. Tack vare biologiska och miljö- och klimatmässiga skäl hade nordborna behållit sin storlek och Snorres Jotunheim ska ha funnits just här.
Kanske det faktiskt blir bättre
Den allmänna synen på 1600-talet var att världen, Guds skapelse, hela tiden blev sämre. Det framkom ju också tydligt i bibeln. Förr blev människor äldre och det fanns jättar som var större och starkare än sentida människor. Hela tiden var vi på väg mot den ofrånkomliga domedagen. Med tiden blev forskningen allt mer källkritisk. Ny kunskap om forntiden gjorde att många tidigare sanningar fick skrivas om och det bidrog också till en ljusare syn på framtiden. Med hjälp av kunskap och utveckling hade världen all potential att bli bättre.
Nu kände sig också många forskare manade att bryta med den vidskepelse man menade hade rått hos deras föregångare. I ett betydelsefullt tal 1749 sa historikern Olof Dalin att vidskepligheter och sägner inte hade någon plats i den seriösa historieforskningen. Därmed borde jättarnas tidsålder för alltid vara slut. Efter talet dröjde det ytterligare ett par decennier innan Antikvitetsarkivet, en myndighet som ägnade sig åt fornforskning, officiellt tog avstånd från tron på jättar.
Folktrons jättar
Inom folktron kom tron på jättar att leva kvar under lång tid. I sockenskildringar finns det ofta referenser till jättar när det gäller olika fornlämningar, ännu in på 1900-talet. De har också trotts bygga fornborgar och anlägga vägar, och lämnat spår efter sig i form av sjöar och olika formationer på berg. Till skillnad från många andra väsen som förekom inom folktron hade dock jättarna försvunnit för länge sedan. En vanlig berättelse är att de inte kunde tåla kyrkklockor, och att de därför lämnade Sverige i samband med att kristendomen började vinna mark i landet. En annan förekommande legend är att stora stenblock på åkrar nära kyrkor har kastats dit av jättar i deras försök att tysta kyrkklockorna.
Samtidigt finns det flera berättelser om jättar som faktiskt hjälpt till att bygga kyrkor. En av de kändaste är Finn som byggde Lunds domkyrka. Han finns ännu att se nere i domkyrkans krypta, förstenad som en del av en pelare. Storleksmässigt är han dock tämligen blygsam i förhållande till den jätte som skulle se hur långt han kunde kasta. Hålet efter jorden han tog från marken bildade Vänern, och där jorden landade i Östersjön uppstod Gotland.
Än i dag verkar det finnas en, kanske perifer men ändå livskraftig, tro på jättar. På många webbsidor argumenteras det fortfarande för att de verkligen har funnits. Museimagasin runt om i världen sägs vara fyllda av jätteben som hålls dolda för att inte konkurrera med det rådande paradigmet. Även en och annan tidningsartikel berättar entusiastiskt om hur forskare har hittat gigantiska ben från människor.
Läs mer:
Jätten i folktron, Institutet för språk och folkminnen
Forntid i historien av Ola W Jensen (2002)
