Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Där pojkar blev kungar

19 april, 2019
Bloggen | Butiken | 0 varor
Strax söder om Uppsala finns en anspråkslös byggnad där några gamla slitna stenfragment förvaras. Vare sig stenarna eller platsen ser i dag mycket ut för världen. Men i själva verket stammar de från en av medeltidens viktigaste företeelser. Det var nämligen här, sedan åtminstone 1300-talet, som de medeltida kungarna valdes till att styra landet. Men den viktigaste stenen av alla, Mora sten, har varit försvunnen sedan 1400-talet.

På kungligt uppdrag

Omkring år 1570 reste Rasmus Ludvigsson till Mora äng utanför Uppsala för att hitta en sten. Bakgrunden var den tvist som uppstått med Danmark om Sveriges riksvapen Tre kronor. Sedan Kalmarunionen spruckit envisades nämligen Danmark med att ha kvar de tre kronorna i sitt vapen (vilket de fortfarande har). Eftersom Sverige inte längre var i union med Danmark var detta något som både Gustav Vasa och hans son Johan III starkt ogillade. Det var också en bidragande orsak till nordiska sjuårskriget. Det var i samband med den här konflikten som Ludvigsson var vid Mora, på uppdrag av kungen. Stenen han skulle hitta var inte vilken som helst. Det var Mora sten, på vilken de nyvalda kungarna under medeltiden gått upp för att hyllas i samband med kungavalet.

Han kunde rapportera tillbaka att det fanns fyra stenar på platsen, utöver ett fragment med runor. Åtminstone två av dem var så kallade valstenar, skapade till åminnelse av de olika valen. Med hjälp av inskriptionen kunde han identifiera dem som tillkomna vid valen av Erik av Pommern respektive Karl Knutsson. En kung sittande på en tron med krona, spira och äpple var avbildad på den tredje stenen. Dessutom fanns ”Sueriges Rikes rette gamble wapn och Skiöldemercke the 3 Croner vthugne” på den fjärde stenen. Den egentliga Mora sten kunde han dock inte hitta. Däremot berättade ärkebiskopens måg att han själv besökt platsen och då hittat fler stenar. Han hade skrivit ned alla inskrifter på dem, men sedan förlagt anteckningarna. De stenarna som försvunnit sa man, enligt Ludvigsson, ”att bönderne them vdj sine Skorstener och Ygner haffuer inmure och settie latid.”

Blyertsskiss föreställande textinskriptioner
Skisser som visar några av inskriptionerna på minnesstenarna vid Mora äng, av Erik Dahlbergh, 1600-talet (public domain).

Hur man väljer en kung

Första gången som Mora ting blir nämnt är på 1320-talet. Det är dels i Erikskrönikan, dels i Södermannalagen. Den förstnämnda räknar upp flera kungar som tidigare blivit valda vid Mora sten, den första Magnus Ladulås år 1275. Historiker har dock på senare tid ifrågasatt den uppgiften. De har menat att det i själva verket skulle ha kunnat vara ett sätt att på 1300-talet försöka ge sken av att en helt ny företeelse i själva verket var en gammal anrik tradition. Andra historiker har istället menat att platsen och stenens tradition är betydligt äldre än från slutet av 1200-talet. Kanske det ”Mula ting” som Snorre Sturlason nämner i sin Heimskringla från omkring år 1230 syftar på Mora, men det är osäkert.

Under 1300- och 1400-talet blev hur som helst flera svenska kungar valda av tinget på Mora äng. Bland annat blev den då tre år gamla Magnus Eriksson vald här 1319. Mora sten användes efter att kungarna blivit vald. De ställde sig då uppe på den och mottog folkets hyllningar. Därefter var det dags för dem att ge sig ut på en rundridning genom dåvarande Sveriges viktigaste landskap. De lokala tingen skulle sedan godkänna och hylla kungarna, som i sin tur skulle avlägga en ed till invånarna i de olika landskapen. Denna resa hette eriksgatan och i lagarna stod det tydligt hur den skulle gå till och var den skulle gå. Efter resan var det dags för ärkebiskopen att kröna kungen, vilket oftast skedde i Uppsala domkyrka.

En förlorad Mora sten

Uppgifter berättar redan omkring 1440 att Mora sten hade blivit flyttad från Mora äng. Men inte långt senare valde och hyllade man både Karl Knutssons och Kristian I på stenen. Det borde betyda att stenen därmed hade kommit tillbaka. Sedan Kristian blev vald, vilket skedde år 1457, verkar dock stenen ha försvunnit helt. Enligt en uppgift fanns den kvar ända fram till slutet av 1400-talet, men att någon från släkten Sture tagit bort den. Detta ska ha skett för att man inte ville att Hans skulle kunna bli legitim kung över Sverige.

Illustration som visar en kung stående på en sten med en runinskrift, Mora sten.
Kunglig hyllning på Mora sten enligt Olaus Magnus, år 1555 (public domain).

Det finns få beskrivningar av hur stenen såg ut. Men Olaus Magnus, katolsk titulärärkebiskop, beskriver den i sitt verk Historia om de nordiska folken från år 1555. Den ska ha varit stor och rund, legat ute på öppna fältet och dessutom varit något upphöjd med hjälp av mindre stenar. Dessutom ska det runt stenen ha funnits en krets av 12 mindre stenar. Med tanke på att stenen redan försvann på 1400-talet har Olaus Magnus säkert inte sett den själv. Däremot kan hans beskrivning vara baserad på muntliga uppgifter från människor som sett stenen. Men att stenen hade en runristning som lydde ”Mora sten”, vilket man kan se på Magnus avbildning av stenen i samma bok, stämmer troligtvis inte.

Ett gammalt museum

För att inte stenarna skulle förstöras mer beordrade Rasmus Ludvigsson kungens befallningsman i Uppsala att uppföra en byggnad över stenarna. Enligt en beskrivning från några decennier senare är stenarna vid platsen förvarade innanför ett plank. I slutet av 1600-talet hade professorer vid Uppsala universitet, med Olof Rudbeck i spetsen, sett till så att stenarna blev ”kringbygde och medh dör och Låås”.

Den lilla byggnad som i dag finns på Mora äng är dock betydligt senare, men ändå en av de äldsta museibyggnaderna i Sverige. Ett utskott i riksdagen beordrade bygget och den stod klar år 1770, ritad av Carl Wijnbladh. Än i dag finns flera av de stenar som nämndes av Ludvigsson på 1500-talet kvar. Den enda som saknas är stenen med kungen sittande i sin tron. Samtidigt saknas också den sten som också Ludvig saknade, själva Mora sten.

En mindre rosa byggnad krönt med en förgylld krona
Museibyggnaden med Mora stenar från 1770 (foto: Pieter Kuiper, public domain)

Många har dock gjort eftersökningar efter den, både i historisk tid och i nutid. I slutet av 1500-talet rev man till och med skorstenar i granngårdarna i sin jakt. I dag är kanske inte metoderna lika drastiska, men minst lika fantasifulla. Det finns nog inte många större stenar och klippblock med en något så när flat översida inom en radie av någon kilometer från Mora äng som åtminstone någon gång blivit utpekad som den riktiga. Även de stenar som ligger i museibyggnaden har föreslagits vara delar av den ursprungliga. Men var den rätta stenen verkligen är kommer vi kanske aldrig få veta, som det så ofta är med historien.

Läs mer:
Mats G. Larssons artikel ”Mora sten och Mora ting” i Fornvännen 2010:4

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej