Sveriges andra helgon
5 juni 2016 fick Sverige sitt andra helgon när påve Franciskus helgonförklarade Elisabeth Hesselblad. Hon föddes i Västergötland år 1870 men flyttade som ung till USA där hon arbetade som sjuksköterska och kom i kontakt med katolicismen. Efter att hon konverterat flyttade hon till Rom. Där bildade hon en ny gren av Birgittinorden med mål att återföra den till Sverige, där det ännu fram till 1970-talet fanns ett klosterförbud. När orden uppförde nuvarande Birgittasystrarnas kloster i Djursholm valde de därför att kalla det för vilohem.
För att helgonförklaras krävs det bland annat att man förknippas med ett mirakel. För Elisabeths del skedde det 2005, närmare 50 år efter att hon dött. En tvåårig pojke på Kuba hade drabbats av en svår hjärntumör. Efter att föreståndaren på det lokala Brigittinklostret bett till Elisabeth ska han ha blivit han frisk. Det var också han som fick bära fram hennes reliker i samband med påvens helgonförklaring.
Att Elisabeth är Sveriges andra helgon, som man på flera ställen kunde läsa i samband med helgonförklaringen, är dock en sanning med stark modifikation. Utöver henne och heliga Birgitta har det nämligen funnits många helgon, varav en del har blivit accepterade av kyrkan i stort och andra endast vördats lokalt. Hur många helgon Sverige har haft är alltså snarast en fråga om definitioner.
Anna av Novgorod
En person som ofta brukar bortses ifrån är Ingegerd Olofsdotter. Hon levde på 1000-talet och var dotter till den svenska kungen Olof Skötkonung. Eftersom han var om inte den första så i alla fall en av de första kristna kungarna i landet var säkert kristendomen given för dottern. Hon var först trolovad med den norska kungen Olof den helige. Ingegerds far ska dock ha varit emot sådana planer och ändrade dem därför genast när ett nytt frieri kom från furst Jaroslav i Novgorod. De blev så småningom storfurstepar av Kievriket, inte minst tack vare Ingegerd och hennes svenska kontakter.
Tillsammans ska paret ha satsat på kyrkan och bland annat instiftat ett kloster. Ingegerd gick också i kloster i slutet av sitt liv under namnet Anna. Hon blev senare helgonförklarad inom den ortodoxa kyrkan med festdagar 10 februari och 4 oktober. Tsar Ivan, kallad den förskräcklige, beslutade på 1500-talet att Anna och hennes man ska hedras så länge världen består.
Missionärerna
Andra tidiga helgon var alla de missionärer som kom till Sverige under 1000-talet. Ännu tidigare var Ansgar som besökte Birka på 800-talet och senare blev vördad som helgon. Visserligen vare sig föddes eller dog han i Sverige, men han verkade i alla fall här i några år. Därför anses han ibland vara ett svenskt helgon. Inte heller många av missionärerna på 1000-talet var födda här; flera av dem kom från England. Dit hör bland annat Sigfrid, Eskil och David. Även Botvid ska ha blivit döpt i England och missionerat i Sverige. Eftersom säkra samtida källor är knappa är det inte säkert att alla dessa personer verkligen funnits. Däremot förekom verkligen en engelsk missionsverksamhet i Sverige. Det är dessutom klart att dessa fyra verkligen vördades som helgon.
Sigfrid ska vara den som kanske spelade mest roll av missionärerna. I legenden berättas det att han var ärkebiskop av York. Han kom till Sverige tillsammans med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och grundade kyrkan i Växjö. Under tiden Sigfrid begav sig till kung Olof i Norge attackerade några hedningar systersönerna och halshögg dem. Sigfrid återvände därför till Växjö och återfann mirakulöst sina systersöners avhuggna huvuden, vilka sedan kunde vördas som reliker. Det är därför han ofta avbildades med tre avhuggna huvuden. Det var efter att ha hört denna berättelse som också David enligt legenden begav sig till Sverige, i hopp om att även han skulle nå martyrdöden. Han ska ha grundat kyrkan i Munktorp och kristnat Västmanland. Att bli martyr misslyckades han dock med.
Andra helgon
Under tidig medeltid var det tillåtet för biskopar att bestämma att personer fick hyllas som helgon lokalt, inom stiftet eller landet. Men från och med år 1234 blev det en rätt som var förbehållen påven. Eftersom de fyra missionärerna ska ha blivit helgonförklarade av biskopar i sina respektive stift, är de alltså av kyrkan godkända helgon. Dit hör också bland andra kung Erik den helige, Ragnhild av Tälje och Helena av Skövde.
Medan den förstnämnda är en historiskt belagd person finns inte några säkra belägg på att de två senare verkligen funnits. Om Ragnhild berättas det att hon var drottning, gift med antingen Inge d.ä. eller Inge d.y. alternativt prinsessa eller pilgrim. Hon blev begravd och senare skrinlagd i Södertälje. Helena har beskrivits som en ung och rik änka som styrde i sin bygd i trakten av Götene och Skövde. Hennes dotter blev dock misshandlad av sin man, som därför en dag blev mördad av en tjänare. Eftersom mannens familj trodde att Helena hade ett finger med i spelet överföll och dödade de henne. Hennes kropp blev sedan begravd i Skövde, där mirakel började ske. Det finns också en legend som säger att hon verkligen blev helgonförklarad av påve Alexander III.
Men även efter att påvens ensamrätt att utse helgon infördes 1234 har flera svenskar saligförklarats. Det innebär att deras reliker får skrinläggas och att de kan firas inom ett begränsat område. Till dessa helgon hör bland annat Birgittas dotter Katarina, biskop Brynolf Algotsson och Ingrid av Skänninge. Dessutom finns det en stor mängd personer i Sverige som lokalt har hyllats som helgon av folket.
Relikerna
Helgonens reliker skrinlades i allmänhet och dessutom var det vanligt att de delades upp och spreds ut till andra kyrkor. Relikerna ansågs ha kvar personernas helighet och kunna förmedla denna till de som besökte dem. I samband med reformationen började synen på det materiella som länkar mellan Gud och människor betraktas som vidskepelse. Därmed rensades de lutherska kyrkorna på många av de föremål som tillkommit under den katolska tiden. I Sverige fick många föremål visserligen bli kvar, men reliker accepterades i allmänhet inte. Trots det fanns det ändå kvar reliker i minst ett 50-tal kyrkor i Sverige efter reformationen.
Under 1590-talet ska ärkebiskop Angermannus bland annat ha förstört Helenas reliker i Skövde kyrka och Brynolfs reliker i Skara. Ragnhilds reliker i Södertälje fanns kvar ännu på 1600-talet och ska enligt ett par författare fortfarande då ha vördats. Även Birgittas och Erik den heliges reliker sparades. Johan III lät till och med tillverka nya skrin för dem i slutet av 1500-talet.
Ett annat helgon som vördades långt fram i tiden var det lokala helgonet Karlung av Roslagen. Han var martyr och fick ge namn åt Karlskyrkan i Uppland och vördad från 1200-talet. Hans relikskrin var tillverkat i silver och stod i en större ekkista. Den hade plats på eller intill högaltaret och fanns kvar en bra bit in på 1600-talet. Ännu på den tiden var relikskrinet vida känt i bygden och ansågs kunna bota diverse sjukdomar och hjälpa i nöd. 1641 fick kyrkan finbesök av ärkebiskopen. Han gillade verkligen inte benen efter ”avguden Karlung” och uppmanade folket att bränna dem. Senare under 1600-talet fanns skrinet fortfarande kvar, men det verkar som om relikerna var borta.
Läs mer:
Svenska helgon av Tryggve Lundén (1972)
Mellan fromhet och vidskepelse av Terese Zachrisson (2017)
