En svensk runsten
Något tiotal mil väster om Paris ligger den viktiga hamnstaden Le Havre. I slutet av 1800-talet höll man på att muddra hamnen när en grävmaskin plötsligt stötte emot en större sten. Den var visserligen ganska tunn, men skopan fick upp den ur vattnet utan att skada den. På grund av dess märkliga form studerade hamnarbetarna den lite extra och kunde då konstatera något högst märkligt. Stenen visade sig vara en runsten, och på den hittade man ristningar av ett slag som man sällan hittar i Frankrike. Typen är snarare att söka i de Skandinaviska länderna.
Stenen var ristad på båda sidorna, med både runor och djuravbildningar. Runorna lyder i översättning:
Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. — Vigmund och Åfrid höggo minnesmärket, medan han levde.
Detta var kanske inget som franska muddringsarbetarna kunde tolka, men att det var något märkligt de hittat förstod de i alla fall. De kontaktade akademien i Paris, som säkerligen också de fick en del huvudbry med stenen.
Skrytsamt meddelande
Vigmund, som levde på 1000-talet, gjorde något som var relativt ovanligt under vikingatiden i Skandinavien. I normalfallet var det anhöriga som reste runstenar för att hedra minnet av någon som dött. Vigmund ville inte vänta till dess. Istället bestämde han sig för att resa stenen över sig själv medan han ännu levde, och lät också be för sin egen själ. Även det brukade man normalt endast göra över de dödas själar. Han valde också att endast be över sin egen själ, inte över Åfrids, som varit med och rest stenen och troligen var hans fru. Att han dessutom kallar sig själv för den skickligaste av män ger väl inte heller pluspoäng på hans ödmjukhets-konto.
En sak som man dock inte kan anklaga honom för är att ha varit snål. För arbetet med att rista denna runsten måste han ha anlitat en av de främsta runristarna i hela Uppland, med tanke på ristningens ovanligt höga kvalitet.
”för sin egen håglek…”
Även om Vigmund i sin roll som skeppshövding möjligen kan ha besökt den franska kusten var det i alla fall inte här som han reste minnesstenen. Det gjorde han istället hemma i byn Örby i Rasbo socken.
Redan på 1500-talet fick fornforskare upp ögonen för just denna runsten. Den första att undersöka och beskriva den var Johannes Bureus, som var förste riksantikvarie. Även Olof Verelius reste till Örby för att undersöka stenen, på 1670-talet. Det verkar som om han gillade vad han såg, för han bestämde sig för att ta med sig den tillbaka till sin egen trädgård i Uppsala. I verket Monumenta från 1719 beskrivs detta på följande sätt:
Ifrån Örby Gård i Rasbo sokn hafwer Antiquarien Olaus Verelius, för sin egen håglek och the studerandes vnderwisning, låtit til Ypsala stad och vti sin trägård i Fierdingen införa en wacker Runesteen, på twå sidor skrifwen.
I Celsius trädgård
Vid den tiden blev också en annan runforskare intresserad av stenen, Olof Celsius. Han övertalade dåvarande ägare av Verelius gård att få ta med den till sin egen trädgård istället, också den i Uppsala. Men Celsius hade också varit ute på den uppländska landsbygden och hämtat två andra runstenar, som han uppställde i sin trädgård.
Den ena av dem hade han hämtat i Håga, 4 kilometer sydväst om Uppsala. Runinskriften lyder: ”… lät resa stenen för sin son Önds ande. (Han blev) död i vita kläder i Danmark. Öpir ombesörjde runorna”. Vita kläder syftar troligen på de kläder man bar under dopet, vilket kan innebära att Önd blivit döpt på dödsbädden.
Den andra stenen blev från början rest i närheten av Mora stenar, den medeltida platsen för kungaval. Liksom på många andra stenar blir en bro omnämnd på denna runsten, som runresaren lät göra för den dödes själ. Men ovanligt nog är stenen rest av en kvinna till minne av en annan kvinna. I översättning lyder ristningen: ”Gullög lät göra bron för sin dotter Gillögs själ, som Ulv hade till hustru. Öpir ristade.” Celsius lät föra hem denna runsten 1729, efter att ha övertalat bonden på akademihemmanet Rosla, där stenen stod. Alla dessa tre stenar i Olof Celsius trädgård kom sedan vid okänd tidpunkt att bli flyttade till Gustavianska gården i Uppsala.
På världsutställning
På uppdrag av Napoleon III hade Frankrike under flera år förberett den världsutställning som hölls i Paris under sommaren 1867. Tiotusentals utställare visade upp en stor mängd föremål för de flera miljoner besökarna på utställningen. Den svensk-norska paviljongen på utställningen var en kopia av den medeltida loftboden Ornässtugan, och finns fortfarande kvar i Ulriksdals slottsområde i Solna. Till sin paviljong hade svenskarna också fört med sig flera föremål från Sverige, däribland flera fornsaker. Centralt i den utställda fornsakssamlingen var de tre runstenarna som tidigare stått i Celsius trädgård. Det var säkert också mycket tack vare dem som samlingen fick en belöningsmedalj i brons.
När utställningen var över fördes stenarna till hamnen i Le Havre där de lastades på ett skepp som skulle ta dem tillbaka till Uppsala. Vid lastningen gick något fel och den tunga Örbystenen föll över bord ned i vattnet. Eftersom stenarna var försäkrade för 200 kronor styck och en räddningsaktion skulle bli betydligt dyrare valde försäkringsbolaget att betala ut beloppet. Stenen lämnades därmed kvar på bottnen, och det var nog få som hade förväntat sig att se den igen.
De andra två stenarna klarade sig välbehållna tillbaka till Uppsala och placerades i Engelska parken bakom biblioteket för att på 1890-talet flyttas till Linneanum där Museet för nordiska fornsaker fanns.
Tillbaka till Uppsala
30 år senare stod de lärda och grubblade över det märkliga fyndet under muddringsarbetet. Men det var en av dem som påminde sig om hela episoden i samband med världsutställningen. Man kontaktade sina kollegor på Uppsala universitet, som kunde bekräfta att det verkligen var den försvunna stenen. Den kunde snart lastas ombord på ett nytt fartyg, och denna gång kom den hela vägen tillbaka till Uppsala. Där kunde Örbystenen återföras med de två andra i trädgården vid Linneanum. När museet ett par decennier senare flyttade till Gustavianum intill domkyrkan följde runstenarna med och ställdes upp i parken bakom huset.
Läs mer:
Upplands runinskrifter, fjärde delen (1953—58) av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson.
