Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Postum död

22 februari, 2019
Bloggen | Butiken | 0 varor
Även om man inte kan leva två gånger verkar det ibland som man kan dö två gånger. Genom historien har myndigheter och enskilda personer försökt sig på konststycket att avrätta redan döda personer. Ofta har det handlat om upprorsmakare och andra som hotat kungen. I Sverige har till exempel både Sten Sture d.y. och upprorsledaren Nils Dacke avrättats efter sin död.

Att bränna en kättare

För ett par veckor sedan skrev vi en artikel om när bödlar misslyckats med sitt uppdrag. Den här veckans artikel handlar istället om när de lyckats, trots att det så att säga var överflödigt från början. Postuma avrättningar har skett flera gånger genom historien.

Efter att Kristian II besegrat Sten Sture d.y. återstod det bara för honom att inta Stockholm innan hela Sverige var hans. Men Sten Stures änka Kristina Nilsdotter bjöd på hårt motstånd. Inte förrän den danska kungen lovat henne, hennes man och deras medhjälpare amnesti gick hon med på att släppa in honom i staden. Ett par månad senare kröntes Kristian till kung över Sverige. I samband med festligheterna samlade kungen det svenska riksrådet. Den återinstallerade ärkebiskopen Gustav Trolle anklagade dem sedan för att ha avsatt honom och ha åsamkat honom och kyrkan stor skada. Han pekade ut dem som ”uppenbara kättare”, och kättare behövde man inte hålla några löften till, inte heller sådana om amnesti. De följande dagarna dödades därför omkring 100 män i vad som gått till historien som Stockholms blodbad. De döda hade stått på Sten Stures sida, och genom avrättningarna försökte den nya kungen förgöra hela oppositionen.

Med på listan över de kätterianklagade var också Sten Sture själv. Problemet var ju bara att han redan hade dött, i samband med slaget vid Bogesund tidigare under året. Trots det fick också han, eller det som var kvar av honom, en roll under blodbadet. Hans grav i svartbrödraklostret grävdes upp. Sedan kastades hans kista på likbålet som gjorts iordning på Södermalm.

Huvud med krona

Ett annat exempel på en postum avrättning i Sverige skedde några decennier efter blodbadet. Under första delen av 1543 började det tidigare så framgångsrika Dackeupproret med Nils Dacke i spetsen få större problem. De blev tillbakapressade från flera håll av Gustav Vasas trupper. Till slut lyckades trupperna också hitta Dacke och dödade honom på plats.

Gustav Vasa verkar ha varit missnöjd med att Dacke fick en relativt smärtfri död. Han skrev: ”Den förrädaren Dacke haver fått sin lön, ändock han fast en värre avgång förtjänt haver”. Att Dackes kropp fick ett våldsammare öde gladde därför säkert kungen en aning. Kroppen transporterades till Kalmars galgbacke och blev tillsammans med andra, levande upprorsledare avrättad. Deras kroppar styckades och steglades och kroppsdelarna blev uppsatta på Kalmars stadsmur och på andra synliga ställen runt om i staden, som varnande exempel. Dackes huvud sattes på en påle, och kröntes med en krona i koppar.

Som en torkad råtta

Om man tar sig utanför Sveriges gränser finns det flera andra exempel. En postum avrättning har vi redan skrivit om, rättegången och avrättningen av påven Formosus. Ovanligt många fall verkar det också finnas från Storbritannien, ofta genomdrivna av kungarna. Ett av de kändaste är det postuma öde som drabbade Oliver Cromwell. Han ledde ett uppror mot den engelska monarkin och kung Karl I. Efter att ha lyckats få kungen avrättad 1649 blev han själv statschef med titeln lordprotektor. Fem år senare dog han, troligtvis av naturliga orsaker. Som regent blev han först ersatt av sin son, men så småningom lyckades Karl I:s son återta makten.

Parlamentet beslöt då att man skulle gräva upp Oliver Cromwells kropp. Även två andra som varit med i upproret, Henry Ireton och John Bradshaw Pride grävdes upp. På dagen 12 år efter att de avrättat Karl I drogs deras kroppar till avrättningsplatsen Tyburn utanför London. Där hängdes de i en galge under en hel dag. Kropparna var i högst olika skick. Cromwell hade fått en kunglig begravning och blivit balsamerad. Ireton beskrivs istället av ett ögonvittne som ”hängd som en torkad råtta”. Även Thomas Pride blev uppgrävd, men hans kropp verkar ha fått ligga kvar. Kanske för att den var i för dåligt skick.

Kopparstick som visar hur en man utsätts för postum avrättning genom hängning
Postum avrättning genom hängningen av Oliver Cromwell, Henry Ireton och John Bradshaw vid Tyburn (public domain)

Efter hängningen halshöggs de tre kropparna och huvudena sattes på pålar vid dagens Westminsterpalatset. Sedan Cromwells huvud hade hängt kvar där i över 20 år försvann den och dök sedan upp en bit in på 1700-talet. Under de följande århundradena bytte huvudet ägare flera gånger, och var också utställd till allmän beskådan innan den till slut blev begravd 1960.

Delad kropp

I samma land utspelade sig under år 1450 ett stort uppror, lett av Jack Cade. Motståndsmännen vände sig mot regeringen och den tämligen svage kung Henrik VI och hade bland annat synpunkter på landets dåliga finanser. I juli lyckades rebellerna inta London. Till en början verkar Londonborna ha varit ganska välvilligt inställda till dem, men med sitt plundrande och dåliga uppförande blev upprorsmännen allt mindre populära. Innan de lämnade London lyckades de ändå få benådning från kungen samt löften om att deras krav skulle uppfyllas.

Benådningen drogs dock snabbt tillbaka och kungen satte sina män på att gripa den flyende Jack Cade. Det lyckades de också med efter några dagar, men i samband med gripandet skadades han så svårt att han avled på vägen tillbaka till London. Trots det blev han avrättad genom halshuggning när de anlände till staden. Efter det delades hans kropp i flera delar som skickades till olika städer i England.

Även lik kan konkursa

I Nederländerna gick kroppen efter Gilles van Ledenberg ett hemskt öde till mötes år 1619. Han hade varit politiker och statssekreterare i den nederländska provinsen Utrecht. Som sådan blev han indragen i en konflikt inom den nederländska reformerta kyrkan och kom på kollisionskurs med ståthållaren Moritz av Oranien. van Ledenberg greps för förräderi och ställdes inför rätta.

En kista hänger i galgen
Postum hängning av Gilles van Ledenberg (public domain)

Om han skulle dömas till döden fruktade han att alla hans egendomar skulle beslagtas av staten. För sin familjs skull valde han därför att ta livet av sig innan domen hann falla. Han hade inte räknat med att rättegången trots detta skulle fortsätta. Kroppen balsamerades och domen avkunnades framför kistan den låg i. Domen innebar också, precis som han misstänkt, att hans egendomar förverkades och familjen blev lottlösa. Dessutom dömdes han till postum avrättning, genom att han i sin kista blev hängd i galgen.

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej