Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Retzius hjärnklubb

17 augusti, 2018
Bloggen | Butiken | 0 varor
Huruvida hjärnans anatomi kan avslöja ägarens genialitet efter dennes död var ett ämne som upptog många europeiska forskares tid på 1800-talet och in på 1900-talet. Intresset var så stort att man behövde skapa organisationer för att tillgodose forskningens behov av hjärnor. Så var det även i Sverige där privatforskaren Gustaf Retzius börjat sätta kniven i en matematiker, en fysiker och en astronom, för att nämna några.

Genialitetens gåta

Hur kan man identifiera genialitet rent anatomiskt? Detta är en fråga som har sysselsatt anatomer, antropologer och läkare med flera under århundraden. Från början låg fokus på huvudets yttre kännetecken. Frenologer undersökte skallens form medan andra menade att ansiktsformen, avstånd mellan ögonen, käkarnas storlek och vinkel, näsans utseende, skallens form och storlek, pannans höjd eller hårfärg kunde vara viktiga kännetecken för intelligens.

Under första halvan av 1800-talet kom allt fler att bli intresserade för hjärnan och dess storlek och utseende. På 1850-talet började fysiologen Rudolf Wagner att skära i hjärnor som tillhört professorerna vid universitet i den tyska staden Göttingen. Hans studier fick mycket stor uppmärksamhet. Snart började forskare runt om i Europa att skära i hjärnor tillhörande de mest prominenta politikerna, forskarna, musikerna, författarna och konstnärerna.

Rasistisk forskning

En av pionjärerna i Sverige med detta arbete var Gustaf Retzius. Sin forskarbana inledde han i sin pappas fotspår. Pappan var Anders Retzius som hade utvecklat ett skallindex som han delade upp människor efter. Enligt honom visade en lång skalle att man kommit längst i utvecklingen, och det var en form som just svenskar och norrmän hade. Denna teori var förstås långt ifrån vetenskapligt hållbar. Den byggde på ett cirkelresonemang, och gränserna mellan skallform sattes godtyckligt. Dessutom var resultaten från undersökningarna inte alls så entydiga som företrädare ville ge sken av. Men sådana detaljer lät sig inte dåtidens forskare påverkas av. Många trodde fullt ut på skallteorin ända in på 1900-talet.

En av dem var Gustaf Retzius, som publicerade många av faderns ej tidigare utgivna verk. Giftermålet med Anna Hierta, dotter till en av de rikaste svenskarna tillika grundare till Aftonbladet, gjorde honom ekonomiskt oberoende. Han var verksam inom anatomi och histologi, läran om biologisk vävnad, och kunde tack vare sina pengar fungera som privatforskare. Snart kom han att bli allt mer intresserad av hjärnans anatomi och började däri söka svaret på genialitetens gåta. Han lyckades också komma över flera framstående personers hjärnor att studera.

Professorer, matematiker och politiker

En av de första genierna som kom under Retzius kniv var den framstående ryska matematikern Sofia Kovalevskaja. Hon var inte bara den första kvinnliga professorn i matematik och i Sverige och den tredje kvinnliga professorn i hela Europa. Hon var också den första kända kvinna vars hjärna undersöktes i jakt på genialitet. Resultatet publicerade Retzius i en artikel som kort och gott hette Matimatikern Sofia Kovalevskys hjärna. Hjärnan vägdes visserligen inte förrän fyra år efter hennes död, men Retzius uppskattade dess ursprungliga vikt till 1385 gram.

Även fysikern och riksdagsledamoten Per Siljeström, död 1892, och den finska astronomen Hugo Gyldén, död i Stockholm 1896, undersöktes. Siljeströms hjärna vägde 1422 gram och beskrivs som utmärkt utvecklad. Gyldéns hjärna togs inte ut förrän efter tre dagar. Då var den, enligt en beskrivning, mycket mjuk och slapp. Trots detta lyckades Retzius göra i ordning och bevara hjärnan i gott skick. Den vägde 1452 gram.

Retzius undersökte också nära vänners hjärnor. En av dem var en politiker, men det sägs inte vem det är eftersom dennes söner inte ville att hans namn skulle avslöjas. Men i rapporten ges ändå så mycket information om mannen att det helt klart går att identifiera honom. Det står att han ska ha blivit finansminister vid 37 år ålder, statsminister vid 40 års ålder och dött när han var 53 år. Det är uppenbart att det handlar om Robert Themptander, som dog 1897. Hans hjärna vägde 1489 gram. Läkaren och politikern Christian Lovén, död 1904, hade varit nära vän till både far och son Retzius och uttryckligen önskat att bli uppskuren av Gustaf i samband med sitt frånfälle. Storleken på hjärnan beskrivs som betydligt större än normalt, men vikten på den anges inte.

Att skaffa sig hjärnor

Trots omfattande studier så visade det sig vara svårt att hitta några entydiga vetenskapliga belägg för vilka karakteristika en genial hjärna har. För att lösa gåtan behövdes därför fler studier, och för att kunna göra det behövde man förstås fler studieobjekt. Uppenbarligen fanns det många personer som var villiga att överlåta sina hjärnor till vetenskapen, men helt lätt var det inte alla gånger att få tillgång till hjärnor. Därför ville hjärnforskarna säkerställa en ständig nytillförsel.

För att tillgodose behovet bildades 1881 organisationen la Société d’autopsie mutuelle i Paris. Tanken var att de skulle få framstående personer att donera sina kroppar efter deras död. Därefter skulle de undersöka och konservera hjärnorna. Några år in på 1900-talet hade de lyckats samla ihop åtminstone tio hjärnor.

Fem porträttbilder av amerikanska forskare och författare, vars hjärnor hamnade på American Anthropometric Society
Några av de personer som donerade sina hjärnor till American Anthropometric Society: Harrison Allen, William Pepper, Walt Whitman, Edward Drinker Cope och Joseph Leidy (public domain)

I USA bildades organisationen American Anthropometric Society några år senare med samma uppgift. 1906 gav medlemmen Edward Anthony Spitzka ut en studie baserad på några av de hjärnor som organisationen då hade samlat in. Den fick namnet A Study of the Brains of Six Eminent Scientists and Scholars Belonging to the American Anthropometric Society. Han menade att han var genialitetens gåta på spåren och försökte genom publiceringen sprida sina fynd. Det var dock inte det som studien kom att bli mest uppmärksammad för. Det som istället kom att fånga läsarnas intresse var en kort kommentar angående en av medlemmarnas hjärnor. Det var den efter den amerikanska poeten Walt Whitmans, vilken tyvärr inte längre fanns kvar i samlingen:

The brain of Walt Whitman, together with the jar in which it had been placed, was said to have been dropped on the floor by a careless assistant. Unfortunately, not even the pieces were save.

Denna lilla notis skapar ju onekligen frågor om hur väl organisationen tog hand om sina ägodelar. Tydligen var några av de andra hjärnorna också i mycket dålig kondition.

Retzius egen hjärna

I Sverige startade Gustaf Retzius en egen hjärninsamling, kallad Hjärnklubben. Som medgrundare fanns också fysiologen Robert Tigerstedt. De skapade och skickade ut en lista till framstående personer. De som skrev på gick med på att få sin hjärna donerad till vetenskapen efter sin död. Problemet var bara att intresset för klubben var svalt, minst sagt. På listan hamnade bara två namn: Retzius och Tigerstedt.

När Retzius dog 1919 blev han obducerad i sitt sovrum, med sina egna verktyg. Sedan togs, enligt önskan, också hans hjärna till vara. Kanske hade han en förhoppning att han skulle få vara en del av det slutliga svaret på geniets särart. Det var ju en fråga han inte lyckats besvara i sitt liv, men varför skulle han inte kunna bidra i sin död? Så blev det hur som helst inte. Istället hamnade hjärnan så småningom i ett museiemagasin. I samband med utställningen (O)mänskligt på Etnografiska museet, som bland annat handlade om rasbiologi, blev den också utställd till allmän beskådan. En bild på hjärnan finns här för den intresserade.

Läs mer:
A Study of the Brains of Six Eminent Scientists and Scholars Belonging to the American Anthropometric Society av Edward Anthony Spitzka (1906)

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej