Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Swedenborgs återfunna skalle

14 september, 2018
Bloggen | Butiken | 0 varor
1907 återbegravdes Emanuel Swedenborg i Uppsala domkyrka. Eftersom det gick rykten om att skallen som följde med kroppen inte var hans gjordes en undersökning. Dess slutsatser, att det var den riktiga skallen, visade sig senare vara fel. Inte förrän Kungliga vetenskapsakademin ropade in en annan skalle på auktion på 1970-talet kunde hela Swedenborg till slut begravas.

Universalgeniet Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg har beskrivits som ett av de sista universalgenierna, med minst ett finger i de flesta syltburkar.

Han arbetade tillsammans med Karl XII med att ta fram ett helt nytt talsystem, och föreslog senare att man skulle införa ett decimalsystem för räkning. Han skrev en stor mängd böcker i många olika ämnen, bland annat om mineraler, kemiska processer, psykologi och hjärnans uppbyggnad. Dessutom gav han ut både landets första naturvetenskapliga tidskrift och lärobok i algebra samt skrev poesi. Han hade teorier om vad landhöjningen berodde på, att all materia bestod av mycket små partiklar och hur universum skapats. Han konstruerade kanaler, slussar och dockor tillsammans med Christopher Polhem. Dessutom ska han bland annat ha uppfunnit ett flygplan, en ubåt och en ångmaskin. Under många år arbetade han med att utveckla den svenska gruvnäringen. Sedan hans familj blev adlad 1719 deltog han också regelbundet vid Sveriges riksdagar. Däremot ville han vare sig bli präst eller professor, på grund av sina talsvårigheter.

Modell av flygmaskin konstruerad av Emanuel Swedenborg
En modell av Emanuel Swedenborgs ”Machine att flyga i wädret” (foto: Peter Häll, Tekniska museet, CC BY 4.0)

En andlig fas

Mest känd kanske han ändå har blivit för sina andliga arbeten. Det är också de som senare har inspirerat författare som Dostojevskij, Edgar Allan Poe och August Strindberg, psykologer som Carl Gustav Jung liksom diktare, teologer och konstnärer.

Under en resa 1743 började han få märkliga drömmar. Han tolkade det som en högre uppmaning om att han borde lämna studier om det världsliga bakom sig. Istället skulle han fokusera på religion. En man uppenbarade sig för honom i en vakendröm. Mannen berättade att han var Gud och att Emanuel skulle ägna sig åt att förklara bibeln för människorna. Sedan dess kunde han också obehindrat röra sig mellan den världsliga och andliga världen, liksom himlen och helvetet. Där pratade han med änglar, demoner, andar och avlidna.

Ryktbar blev han också efter en påstådd händelse under en middag i Göteborg. Plötsligt blev han mycket orolig och berättade att det utbrutit en brand nära hans bostad i Stockholm. Två timmar senare ska han åter ha blivit lugn och förklarat att branden släkts tre hus ifrån hans eget. Ett par dagar senare bekräftades det att branden verkligen inträffat.

Till Uppsala domkyrka

Under återstoden av sitt liv arbetade Emanuel Swedenborg vidare på sin teologiska gärning. Trots att han inte hade några ambitioner att skapa en ny kyrka var det ändå det som hände. Den Nya kyrkans första församlingar började från och med år 1787 att bildas, framför allt i England och USA.

Då hade han själv varit död redan i ett och ett halvt decennium. Under en resa till England 1771 fick han vid jultid en stroke. Han blev delvis förlamad och tappade talförmågan. I mars följande år avled han. Hans kropp lades i tre kistor, varav den innersta var en välförsluten blykista. Han begravdes sedan i en krypta i den svenska kyrka som låg i distriktet Shadwell i East London. I början av 1900-talet revs kyrkan och då flyttades Swedenborgs kvarlevor till Uppsala domkyrka, där de lades i ett gravmonument. Under kroppens tid i kyrkan i London hade den inte fått ligga ostörd. Man hade därför på goda grunder tvivel på om alla delar av kroppen i kryptan verkligen tillhört Emanuel Swedenborg.

Fotografi föreställande Svenska kyrkan i London
Svenska kyrkan i London, som byggdes 1728 och revs i början av 1900-talet (från The mortal remains of Emanuel Swedenborg, 1910, public domain)

Jordliga kvarlevor

Kistan öppnades för första gången omkring år 1790. Det finns olika versioner som beskriver exakt varför det hände. En källa berättar om en amerikansk läkare, som var så inspirerad av Swedenborgs andlighet att han tvivlade på att han dött på samma sätt som andra dödliga. Därför kände han sig manad att undersöka kroppen. När han och några medhjälpare efter mycket om och men lyckades få upp den innersta kistan avgavs så mycket gaser att deras ljus slocknade och de var tvungna att fly kryptan för att inte kvävas. Efter att ha vädrat ut och tänt sina ljus igen kunde de konstatera att kroppen visserligen var välbevarad, men likväl en vanlig, väldigt död kropp.

En annan källa menar att initiativtagaren till gravöppningen i själva verket var en utländsk rosenkreuzare, som trodde att Emanuel Swedenborg upptäckt ett livselixir. Han ska därmed inte ha dött, utan bara dragit sig undan det offentliga livet och gömt sig. Även denna person ska ha blivit besviken av att hitta Swedenborgs jordliga kvarlevor i kistan. Några dagar senare besökte också en grupp swedenborgianer kryptan och öppnade kistan. Locket på den innersta kistan, som skulle skydda kroppen från utomstående, sattes aldrig fast ordentligt efter besöken, den bara lades på.

En eftertraktad skalle

Det var just detta som gjorde det möjligt för någon att stjäla skallen från Swedenborgs kista 1816 eller 1817. Enligt uppgift var det den svenska kaptenen Ludvig Granholm som var den skyldiga. Motivet verkar något oklart. En källa menar att det var tillfället som gjorde tjuven. I samband med att han deltog i en begravning och därför var nere i kryptan, såg han att kistans lock var av och passade på att ta skallen. Kanske skulle han sen sälja den till några swedenborgianer för att tjäna lite pengar. Annars kan ett frenologiskt intresse ha varit orsaken. Frenologi var en pseudovetenskap som var speciellt stor under 1800-talet och gick ut på att skallens form kunde avslöja olika mentala förmågor. Därför kom också frenologer att samla på studieobjekt, det vill säga gipsavgjutningar av skallar, liksom även riktiga skallar.

Kapten Ludvig Granholm dog i januari 1819 och då hamnade skallen hos den svenska prästen Johan Petter Wåhlin. Han ville vänta med att placera tillbaka skallen tills kryptan skulle öppnas nästa gång. Det skedde inte förrän 1823, och i väntan verkar skallen ha varit deponerad vid parlamentsledamoten Charles Augustus Tulks frenologiska samling. På väg till kyrkan för att återföra skallen gjordes tre skallavgjutningar i gips. En av dem hamnade så småningom hos Gustaf Retzius. Det var också han som tillsammans med Vetenskapsakademien såg till så att återstoden av Emanuel Swedenborg togs tillbaka till Sverige, i samband med att den svenska kyrkan i London skulle rivas.

Fotografier föreställande en gipskopia av Swedenborgs påstådda skalle sedd från två håll.
Kopia av gipsavgjutningen som gjordes av skallen som lades tillbaka i Swedenborgs kista 1823 (från The mortal remains of Emanuel Swedenborg, 1910, public domain)

Efter att flera förslag presenterats på alternativ till gravplats beslutade den svenska regeringen att Swedenborgs kista skulle placeras i Uppsala domkyrka. Här hamnade den bredvid bland andra Carl von Linné och Olof Rudbeck d.ä. En ny sarkofag tillverkades för att hysa kvarlevorna.

Ytterligare en stöld

Problemet var bara att det fanns vissa indikationer på att skallen som följde med kroppen inte var den rätta. En man vid namn William Rutherford gjorde sig till känna och berättade att han långt tidigare sett en skalle, som ägaren hävdat vara den riktiga skallen efter Emanuel Swedenborg. På uppdrag av Kungliga Vetenskaps-Sociteten i Uppsala gjordes därför en utredning 1908. Den kunde konstatera att skallen som följt med resten av Swedenborgs kropp av allt att döma var den korrekta.

Det skulle dock visa sig vara felaktigt. Den andra skallen lyckades man så småningom hitta. Något som många hade problem med var att den visade sig vara deformerad. Den var nämligen ovanligt smal och lång. Kunde verkligen en så framstående person ha ett deformerat huvud? Ytterligare ett argument mot att detta var rätt skalle var att formen på huvudet dels borde synts på porträtt av Emanuel Swedenborg, dels ha varit omtalad i hans samtid. Många var skeptiska men på 1950-talet genomförde antropologen Folke Henschen en undersökning. Mycket riktigt visade det sig att det var den deformerade skallen som verkligen tillhört Swedenborg. En moderiktig peruk hade kanske varit nog för att Emanuel Swedenborg skulle kunna dölja skallformen för sina samtida medmänniskor.

Målning föreställande Emanuel Swedenborg
Emanuel Swedenborgs avlånga skallform avslöjas inte på denna målning av Per Krafft d. ä. (public domain)

Inropad på auktion

1978 kom den riktiga skallen ut på auktion i England och det var Svenska vetenskapsakademien som vann budgivningen. Priset blev 1650 pund. Efter vinsten placerades skallen i Swedenborgs kista i Uppsala domkyrka, bredvid resten av hans kropp. Skallen som tidigare legat där, som ansetts som riktig vid undersökningen 1908, ska istället ha blivit begravd i en anonym grav på Uppsala gamla kyrkogård.

Som vi tidigare skrivit om på HK-bloggen ska den svenska frenologen Johan Didrik Holm ha haft Swedenborgs skalle i sina samlingar. Därför har han varit en av de misstänkta i turerna kring hur den korrekta skallen kom på villovägar. Kanske det i själva verket var han, och inte Granholm, som stal skallen i kryptan. Det kan också ha varit så att Johan Didrik Holm stal skallen och bytt den mot en annan innan Ludvig Granholm kom dit. Vem den falska skallen från början tillhört är det ingen som lyckats ta reda på. Ett sådant besvär görs kanske bara för kändisars skallar.

Läs mer:
Undersökningen The mortal remains of Emanuel Swedenborg av Johan Vilhelm Hultkrantz (1910)

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej