Logotyp för Historisk kuriosa, HK-bloggen

Tomtens stulna ben

21 december, 2018
Bloggen | Butiken | 0 varor
Enligt flera legender var biskopen av Myra, Sankt Nikolaus, ett godhjärtat och givmilt helgon. Därför är det han som har fått stå som förebild för jultomten. Efter hans död på 300-talet kom kroppen så småningom att hamna i en sarkofag i en kyrka Myra, där den vördades som relik. Men invånarna i den italienska staden Bari ville själva ha reliken, så de åkte helt enkelt till Myra och stal dem. Detta är en händelse som fortfarande, 1000 år senare, firas i Bari.

Grova och fula

Det är mycket tack vare Jenny Nyström som den svenska tomten blivit så populär. Hon illustrerade två texter av Viktor Rydberg, Lille Viggs äfventyr på Julafton (1874) och dikten Tomten (1881). Rydberg själv var inte speciellt nöjd med illustrationerna. Han tyckte att de var för fula och för grova. Det var inte alls sådana tomtar som han hade tänkt sig. Nyströms tomtar kom också att förändras över tid och blev till slut de som vi numera är vana att se. De som återfinns som motiv på bland annat julklappspapper, julkort, bonader och i bokillustrationer. Från att i början ha varit grova blev tomtarna allt mer uppsluppna och glada.

Som den kulturhistoriker han var hade Viktor Rydberg hämtat inspiration från den tomte som sedan länge funnits i folktron. Men det väsen som uppstod i hans texter skiljde sig dock på flera punkter. Dessutom placerade han dem i juletid. Tidigare har tomtarna setts som aktiva året runt. Hopblandningen mellan gårdstomten och jultomten, så som han uppträdde i andra länder, hade dock börjat redan tidigare under 1800-talet. Dagens svenska jultomte har också lånat många drag från den amerikanska. Det var holländare som införde traditionen där när de koloniserade området kring dagens New York under 1600-talet. I Holland hade tomten hetat Sinterklaas, medan han i Amerika så småningom började kallas Santa Claus.

Sinterklaas i sin tur syftar på ett turkiskt helgon som levde omkring år 300, Sankt Nikolaus. En sammanblandning mellan detta helgon och den svenska gårdstomten kan ha skett tidigare. På 1700-talet kallades nämligen tomten i Danmark, och senare också i Sverige, för Nisse. Detta kan vara en kortform av just Sankt Nikolaus.

Godhetslegender

Som med de flesta helgon som levde under början av vår tideräkning finns det få samtida källor om Sankt Nikolaus. Det mesta som skrivits om honom har tillkommit århundraden efter hans död. Därmed kan det historiska värdet av texterna ifrågasättas. I alla fall när det gäller den historiska personen Sankt Nikolaus. Däremot säger de förstås mycket om medeltiden och senare tiders syn på helgonet.

En legend berättar att han redan några minuter efter födelsen ställde sig upp och förkunnade sin kristna tro och menade samtidigt att han bara skulle amma på vissa dagar.

När han blev lite äldre ska hans föräldrar ha dött och lämnat efter sig en stor förmögenhet. Den spenderade sedan helgonet för att hjälpa andra. En fattig man kände sig tvingad att sälja sina döttrar till en bordell. Då kastade Sankt Nikolaus in säckar med guld genom fönstret där familjen bodde tre nätter i rad. Därmed kunde döttrarna istället gifta sig. Vidare såg han till så att oskyldigt dömda släpptes, att druknande sjömän räddades och att människor under svälttider fick mat.

Glasmålning som visar Sankt Nikolaus där han gör korstecknet över tre barn i en tunna
En legend berättar om att en slaktare dödade tre barn och tänkte sälja dem som skinka. De återupplivade Sankt Nikolaus genom att göra kortecknet i luften. Glasmålning från Frankrike, 1500-tal (public domain)

Han flyttade så småningom till Myra i nuvarande Turkiet där han blev biskop. Som sådan ska han enligt en källa ha varit en av deltagarna vid första konciliet i Nicaea. På detta kyrkomöte, som var det första stora där biskopar från hela Romarriket deltog, avhandlades bland annat synen på Fadern och Sonen i treenigheten. Om han verkligen deltog är dock oklart.

Ett stulet lik

Det var också i Myra som han ska ha avlidit 6 December 343. Därför var det också naturligt att det var där han fick sin sista vila. Men på senare tid har arkeologer grävt ut en tidig kyrkobyggnad på ön Gemiler Adası. Man misstänker att han kan ha begravts där först eftersom kyrkan fungerade som ett pilgrimscentrum. Några andra helgon att vallfärda till har inte funnits i denna del av Turkiet. Dessutom stod Sankt Nicolaus namn skrivet i kyrkan. I samband med hot om invasion från arabiska krigare på 650-talet kan relikerna ha flyttats till Myra, där de fanns i början av 1000-talet. Men inte heller här fick de ligga ostörda.

Sankt Nicolaus trasiga sarkofag
Den numera tomma sarkofagen i kyrkan i Myra där Sankt Nicolaus låg fram till 1080-talet (foto: Sjoehest, Commons, CC BY-SA 3.0)

Beroende på vilken sida man frågar gick det till på lite olika sätt. Gemensamt för berättelserna är att ett gäng sjömän seglade iväg från Bari i södra Italien med Myra som mål. Väl där bad sjömännen de ortodoxa munkarna som vaktade relikerna efter Sankt Nikolaus att få se dem. Väl nere i kryptan stal de åtminstone de största benen och begav sig sedan av hemåt. De kom tillbaka till Bari 9 maj år 1087. Två år senare invigde självaste påven kryptan i den nybyggda kyrkan Basilica di San Nicola i Bari och lade sedan Sankt Nikolaus skelettdelar i en grav.

En del säger att stölden behövde ske och att det var för att skydda relikerna från Seldjuker som invaderat området runt Myra och hotade att förstöra dem. Samtidigt kan stölden också ses som ett sätt för den forna handelsstaden Bari, som var på nedgående, att få prestige och inkomst. Reliker efter ett helgon som Sankt Nikolaus mer eller mindre garanterade ett stort antal pilgrimer varje år, som kunde spendera pengar i staden. Det visade sig också bli ett rejält ekonomiskt uppsving i staden åren efter att relikerna kom dit. Turkiet har under senare år officiellt krävt att få tillbaka relikerna, som de menar var en oförsvarlig stöld.

Firar stölden

Än i dag firar man varje år dagen då relikerna kom till Bari. En stor religiös festival hålls dit flera tusen människor kommer. Festligheterna inkluderar bland annat en stor staty föreställande Sankt Nikolaus, som får åka ut på havet och sedan återvända. Den stora höjdpunkten sker nere i kryptan där relikerna ligger. Ur kistan tappar man nämligen ut Manna di San Nicola, vatten som sägs komma från relikerna. Små flaskor med mannan kan sedan köpas i kyrkans affär. Svaret på frågan om varför det går att tappa ut vatten ur graven där relikerna förvaras varierar förstås även det beroende på vem man frågar. En del menar att det är ett mirakel, andra att det bildas kondens i den fuktiga kryptan, som ligger under havsnivån.

Sankt Nikolaus grav i marmor med rosenbuketter framför
Sankt Nikolaus grav i Basilica di San Nicola i Bari (foto: Palickap, Commons, CC BY-SA 4.0)

Några år efter besöket från sjömännen från Bari ska några korsriddare från Venedig ha kommit till kyrkan i Myra där Sankt Nikolaus reliker förvarades. På uppdrag av biskopen tog de återstoden av de ben som fanns i Sankt Nikolaus sarkofag. De placerades senare i kyrkan San Nicolò al Lido i deras hemstad. Att både Bari och Venedig har hävdat att de haft relikerna efter samma helgon har skapat en konflikt mellan dem. Senare undersökningar visar dock att de olika benen faktiskt kan ha tillhört samma person. Därmed kan det vara så att båda, eller ingen, av städerna har de riktiga relikerna.

Dela

Facebook-ikonTwitter-ikon
Skriv utSkriv ut

Kolla in produkterna i HK-butiken

Kommentarer

Kommentera

Ange ingen personlig information. Kommentarerna förhandsmodereras, så det kan dröja innan de syns här.

Personuppgifter och kakor

Historisk kuriosa hanterar personuppgifter och använder kakor (cookies). Läs mer
Okej